Politiken är orsaken till landsbygdens problem, inte lösningen. Jag skriver i Gefle Dagblad om hur svensk landsbygdspolitik i årtionden präglats av centralmaktens perspektiv. ”En kolonial blick”, skulle man kunna kalla det med tidens akademiska trendlingo.”Så länge som makthavare i Stockholm betraktar landsbygden som en mottagare av allmosor snarare än en lika viktig del av landet som storstäderna kommer problematiken att kvarstå.Hela Sverige kan inte leva, men stora delar hålls idag tillbaka av den förda politiken. Regleringar på livsmedelsområdet gynnar stora koncerner och slår ut små producenter. Inskränkningar i äganderätten gör jord- och skogsbruk olönsamt och oattraktivt. Regleringar av bygglov anpassade för storstädernas villkor, som strandskyddet, minskar glesbygdens naturliga attraktionskraft. Straffskatt på drivmedel slår hårdast mot landsbygdens befolkning.Om landsbygden skall ha en långsiktig framtid måste…
Posts from the “Åsikter” Category
Om liberalism och nationalismI dag skriver jag i Jönköpings-Posten om liberalism och nationalism.1899 var Verner von Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm. Ur denna liberala sammanslutning, med kampen för allmän och lika rösträtt på agendan, växte sedermera Liberala Samlingspartiet fram.Samma år som Frisinnade Klubben grundades publicerade Heidenstam diktsviten Ett folk, som är ett glödande inlägg i rösträttskampen, med en liberal, nationalistisk underton. Diktsviten fick stort genomslag och kom även att uppskattas inom arbetarrörelsen, som delade liberalernas rösträttssträvanden. 1902 reciterade Hjalmar Branting en av dikterna, Medborgarsång i Riksdagens talarstol. Den första strofen lyder:Så sant vi äga ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band för både arma och rika. Och därför vilja vi rösta fritt som förr…
Nu kan man läsa min julkrönika i Gefle Dagblad, där jag argumenterar för att traditionernas föränderlighet inte är ett tecken på att det inte skulle finnas en uråldrig, inhemsk, svensk kultur, utan tvärtom beviset på att denna lever i högsta grad. Traditioner som inte förändras dör nämligen. Kultur utan förändring är ett museiföremål. ”Traditionernas föränderlighet tas ibland till intäkt för att det inte skulle finnas någon ”inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur”, såsom Ingrid Lomfors vid Forum för Levande historia uttryckte det förra året i ett kritiserat uttalande. Den som uttalar sig på det viset har vare sig förstått hur kultur eller tradition fungerar.Det finns en inhemsk, enhetlig, uråldrig svensk kultur just eftersom den ständigt förändras. Den tar intryck utifrån, som anpassas och försvenskas. Annat försvinner…
Museet är vårt kollektiva minne. När det reduceras till redskap för kortsiktiga politiska agendor kapas också ett av banden till vårt eget förflutna.Jag skriver i Gefle Dagblad med anledning av den pågående museidebatten.”Ett samhälles institutioner opererar med olika tidshorisonter. Den offentliga debatten är kortsiktig och känslig för tillfälliga trender. Det som är på allas läppar i dag kan vara glömt om några år. Som motvikt till dessa snabba växlingar finns institutioner med ett mer långsiktigt perspektiv. Till dessa hör museerna. […] Vi ondgör oss över totalitära ideologier och religiösa fanatiker som skövlar kulturarv och utplånar uråldriga monument, samtidigt som vi offrar vårt eget kulturarv och fackkunskapen därom på den kortsiktiga identitetspolitikens altare.”
Det är hög tid att public service växer upp och börjar tilltala oss som vuxna människor igen, skriver jag i Jönköpings-Posten. Infantiliseringen av programinnehållet i public service är ett minst lika stort problem som den politiska slagsidan.”Den påtagligaste skillnaden som slår en när man gör nedslag i Öppet Arkiv är höjden på samhällsprogrammen.Känslan påminner om när man byter från SVT till BBC och helt plötsligt upplever sig som bemött som en vuxen människa.En favorit är rollspelsprogrammet ”Dilemma” som sändes i tre säsonger mellan 1997 och 1998.Programledare och spelledare var journalisten och ekonomen Carl Hamilton, som presenterade ett fiktivt scenario för deltagarna, som tilldelats olika roller i det fiktiva scenariot.Deltagarna var tungviktare i den svenska offentligheten: politiker, journalister, företagsledare, biskopar. Nivån var hög och intellektuell,…
Han tror att han är intellektuell, han tror han vågat sätta ned sin fot att han är den som vågat stå emot, där vid tangentbordet varenda kväll. Så övertygad: han är god och snäll, men följer ej problemen till dess rot och blir därför en nyttig idiot, en maktens dräng, och inte en rebell. Jag tvivlar inte på engagemanget och uppsåtet är nog i grunden gott men han försvarar etablissemanget för klapparna på huvudet han fått. Han gläfser med, han säger aldrig mot. En knähund, och en nyttig idiot.
Hur mycket av våra städer skall vi låta gå förlorade i modernismens desperata dödskamp? Företrädarna för en estetisk ideologi som förlorat såväl trovärdighet som allmänheten sympati riktar nu udden mot de få kvarvarande traditionella stadsmiljöerna. Resultatet är en rivningsvåg med ännu mer förödande konsekvenser än den under 60- och 70-talen, inte minst för att det finns så mycket mindre kvar att bevara denna gång. Men arkitekterna är inte ensamma. Med sig har de ett kluster av fastighetsägare, politiker och tjänstemän, som ser den täta stadens fördelar, men istället för att bygga mer av den varan håller på att förtäta sönder de kvarvarande, fungerande stadsmiljöerna till oigenkännlighet.Jag skriver i Norrbottens-Kuriren och kan inte låta bli att parafrasera Kommunistiska manifestet. ”Häri ligger den stora paradoxen: Trots att vi vet…
Kunskap är inte ett nollsummespel. Idag tar jag strid mot det endimensionella nyttotänkandet som dominerar skoldebatten:Jag skriver i Dalarnas Tidningar:”Det finns inte ett begränsat utrymme i hjärnan som gör att för varje sak du lär dig väljer du bort något annat. Tiden i skolan är förvisso begränsad, så den är i någon mån ett nollsummespel. Men något samband mellan dåliga kunskaper i kärnämnen som matematik och språk å ena sidan och epoker då man satsat på humaniora och estetiska ämnen å den andra tycks inte finnas. Tvärtom!”
En stad är ett hem, och ett hem är inte en maskin. Jag skriver i Hela Hälsingland om den människofientliga ideologi som har gjort oss till främlingar i våra egna städer.”Staden liksom hemmet är en organisk enhet, som utvecklas på sina egna premisser. Inom den traditionella stadsplaneringen strävade man efter att ge denna organism bäst möjliga förutsättningar att frodas. Den organiska staden är också hållbarast, eftersom den går att anpassa till nya förhållanden. Därför känns 1600-, 1700- och 1800-talens stadsdelar alltjämt lockande, medan 1960-talets känns förlegade redan idag.Den traditionella stadsplaneraren var en trädgårdsmästare, medan modernisten är en asfaltsläggare. I dag vet vi bättre än vad acceptera-författarna gjorde. En stad är ett hem och ett hem är inte en maskin.”
Funderar du på en karriär i den svenska kultur- och mediesektorn? Jag har satt samman en enkel identitetspolitisk karriärguide i sju steg.Steg 1Identifiera en förment förtryckt grupp som du kan göra anspråk på att tillhöra. Är du kvinna kan du köra på det, har du utländskt påbrå kan det funka, har du sexuella preferenser som avviker från din omgivnings kan det vara en tillgång.Nota bene: du behöver inte vara förtryckt. Du behöver bara tillhöra en grupp som på ett teoretiskt plan kan beskrivas som strukturellt underordnad en annan grupp.Läs resten i Jönköpings-Posten !