Min största farhåga innan arenabytet var att kostymen skulle kännas för stor, att det skulle kännas ödsligt med 40 000 tomma platser en vanlig allsvensk match med under 15 000 åskådare. Den farhågan infriades inte. Så långt gott och väl. Däremot fungerar nästan ingenting annat. Jag har tidigare ondgjort mig över atmosfären och akustiken så jag tänkte lämna dessa frågor därhän den här gången för att istället fokusera på logistiken.

Hur kunde någon vara så urbota dum att man valde att lägga denna jätteanläggning så långt från kollektivtrafiken som möjligt? Närmaste kollektivtrafikförbindelse är pendeltåget vid Solna station, nästan en kilometers promenadväg bort, med en rad flaskhalsar på vägen när tiotusentals människor skall gå till och från arenan. Det sägs att promenadsträckan kommer att kortas något när den nya shoppinggallerian blir färdig, men stämmer det verkligen att fotbollspubliken då skall gå genom gallerian för att komma till matchen? Inte särskilt kul för butiksägarna får man förmoda.

Någon tunnelbanestation finns inte i närheten. De närmaste alternativen är Näckrosen och Solna centrum, bägge ungefär en och en halv kilometer bort. Också här uppstår flaskhalsar på vägen och tusentals människor vandrar genom bostadsområden och villaträdgårdar. Bra tänkt av de som planerade.

Värst är det emellertid för den som av en eller annan anledning bestämt sig för att ta bilen till matchen. Nu var det visserligen ingen dans på rosor att försöka hitta parkering kring Råsunda men det gick oftast. Runt Friends arena är det helt hopplöst. Till förrförra matchen blev jag tvungen att ta bilen. Jag hade tillråga på allt ganska bråttom och var inställd på att komma lagom till matchstart.

Även om jag visste att de tre tusen planerade parkeringsplatserna inte står färdiga på långa vägar utgick jag från att man ändå på något vis förutsett att det skulle komma att finnas sådana som tog bilen till matchen och att dessa skulle hänvisas till någon annan parkering. Därför valde jag att köra efter skyltarna som visade vägen mot ”arenastaden”.

Knappt en kilometer från arenan möts jag av avspärrningar och hjon i reflexvästar som gestikulerar att jag skall vända om. Jag vevar ned rutan och frågar var de menar att jag skall åka och parkera och får svaret ”Någon annanstan”. Så mycket för den servicen.

Efter ca 30 minuters snurrande i Solna lyckades jag göra en fulparkering i ett villaområde, sände några tankar till högre makter och bad om att parkeringsvakterna skulle vara mindre nogräknade en dag som denna och begav mig i hastig marschtakt av mot arenan, 2 km bort.

På onsdag spelas första derbyt på nya nationalarenan. 30 000 fans till rivalerna AIK och Djurgården skall trängas i flaskhalsarna. Det handlar om en så kallad ”högriskmatch” (ni vet en sådan som polismyndigheten brukar ta saftigt betalt för) och förutsättningarna är inte särskilt lovande. I samband med derbymatcherna på Råsunda brukade man dela upp publiken så att hemmapubliken hänvisades till Näckrosen och Solna station medan bortapubliken kunde gå till Solna Centrums tunnelbanestation. Allt för att undvika konfrontation och bråk. Några sådana möjligheter finns inte på Friends.

I samband med matcherna mot malmö FF och IFK Göteborg har man löst dilemmat genom att bussa bortapubliken till Stockholms innerstad, men det känns som en ohållbar lösning när det handlar om så stora folkmassor som vid ett Stockholmsderby. Det finns med andra ord ett antal inbyggda riskmoment kring Friends arena – en anläggning som uppenbarligen inte är anpassad för den här typen av evenemang överhuvudtaget. Riskmoment som med lätthet hade kunnat planeras bort från början om inte de ansvariga haft huvudet under armen.

Det skall bli mycket intressant att se hur det hela faller ut på onsdag. En sak är dock säker: ballar det ur vet vi vilka som kommer att få skulden i pressen.

Idag blev jag uppringd av polisen på min mobiltelefon, vilket naturligtvis medförde en viss initial oro för att något allvarligt hade hänt. Det visade sig emellertid vara en konstapel som hade uppmärksammat att jag glömt stänga av ljuset på min bil som stod parkerad i ett parkeringsgarage.

- Nu har den börjat blinka, och vi kan ju inte lämna den så här, för då kommer ju batteriet att dra ur.

Turligt nog satt jag vid tillfället hemma och arbetade och kunde snabbt skynda mig iväg till garaget. Väl framme noterar jag att lyktorna redan slocknat vilket var illavarslande. Mycket riktigt. Bilen var stendöd. Inte ett ljud hördes från startmotorn. Något uppgiven såg jag mig omkring i garaget och upptäckte att poliserna var kvar. Tydligen genomförde de något slags nykterhetskontroll.

Jag frågade om de hade startkablar och de såg efter i patrullbilen men hade inga sådana. Då föreslog en av poliserna att vi skulle försöka rulla igång den istället. Plötsligt befann jag mig bakom ratten omgiven av fem storvuxna poliskonstaplar som med armkraft rullade bilen framåt. Dessvärre utan resultat. Efter ett par försök gav vi upp.

Då uppenbarade sig plötsligt en främmande småbarnsmor med ett par startkablar från ingenstans och de nu väldigt engagerade polismännen började genast mixtra med dessa. Några minuter senare hade jag fått igång startmotorn och kunde glad och lättad rulla ut ur parkeringsgaraget för en bilpromenad på den uppländska landsbygden i syfte att ladda batterierna.

Polisen får mycket kritik, ofta befogad, för sina insatser medan det som är bra sällan får samma uppmärksamhet. Solskenshistorier som denna kompenserar naturligtvis inte för övervåld på fotbollsmatcher och andra missgrepp men kan kanske bidra till att nyansera bilden av myndigheten och de enskilda polismännen. Den rådighet och det engagemang som dessa trafikpoliser uppvisade i en fråga som egentligen inte alls var deras ansvar – min bil stod inte i vägen för någon och hindrade ingen annan än mig själv – tyder på en medmänsklig och serviceinriktad inställning som borde vara ett föredöme för alla myndighetspersoner.

Stort tack till de berörda polismännen och den okända kvinnan med startkablarna som löste mig ur mitt självförvållade dilemma. Sällan har jag så konkret fått valuta för skattepengarna!

Två av de tre polismän som inte bara ringde och uppmärksammade mig på att jag glömt lyset på, utan också försökte knuffa igång bilen och när det inte hjälpte löste problemet med startkablar. 

Ivan Turina 1980-2013.

Så bra att du har slitit av dig masken,
att jag fått se dig sådan som du är.
Vår vänskap har du spolat ned i slasken
tillsammans med vart uns av karaktär.
Vår vänskap som jag vårdat föll pladask, den
gång du såg en blotta högg du där.
Och med det lumpnaste utav tillhyggen
så högg du ogenerat mig i ryggen.

Du fortsatte att låtsas vi var vänner
- hur korkade tänkte du dig att jag var?
Den falskaste av alla som jag känner,
och nånsin känt i alla mina dar.
Jag känner lättnad fastän sveket bränner,
för såna ”vänner” vill man ej ha kvar.
Vad du ansåg dig vinna är en gåta,
men svek som ditt går aldrig att förlåta.

Lars Anders Johansson

Evert Taube

Att samme linjedomare bara någon minut senare upprepar exakt samma situation, med undantaget att den här gången hade bildproducenten fått tillsägelse så någon offsidelinje visades inte i reprisen, gör det hela helt horribelt.

Det är svårt att inte vara ett rov för stridiga känslor en dag som denna. Å ena sidan spelade Gnaget bättre än vad de gjort i någon av årets tidigare matcher med fler målchanser än i alla de andra matcherna sammantaget. Flera av AIK-spelarna gjorde en riktigt, riktigt bra match. Den nya startelvan bådar också gott inför den fortsatta säsongen. Å andra sidan bestals AIK på segern av domarteamet.

Varför en domare inte får ta hänsyn till det filmade materialet och ändra ett tveksamt domslut är obegripligt. Att så många domare tydligt väljer att frångå heliga principer som att hellre fria än fälla när det kommer till storstadsklubbarna är också en oroväckande tendens. Om det är ett utslag av bristande omdöme och en oförmåga att hantera pressen som det innebär att döma inför fullsatta, sjungande läktare, eller en dold agenda från SvFF:s sida att inte ge storklubbarna någonting gratis ska vi låta vara osagt. En sak är emellertid säker och det är att den här typen av oprofessionella domare hör inte hemma i högsta serien.

Särskilt besviken blir man eftersom domare Strömbergsson inte tidigare utmärkt sig genom dåliga domslut. hade det varit Martin Hansson eller någon annan ökänd klåpare hade man inte blivit lika förvånad. Linjedomaren borde däremot stängas av, helst på livstid. Förbundet är måna om att straffa både spelare och åskådare hårt, men de egna funktionärerna kan begå hur horribla misstag som helst utan påföljd. Det är inte rimligt.

Publiken gjorde sitt, Gnaget gjorde sitt. Synd att domarteamet inte gjorde sin del.

Jag ska erkänna det direkt: debaclet med Råsunda och de skandalösa turerna kring bygget av den nya nationalarenan har lagt en påtaglig sordin över min entusiasm inför arenabytet. Jag har skrivit en visa om det, Vem bryr sig om Slussen (när Råsunda rivs) som finns att lyssna till på youtube och som kommer att finnas med på den kommande EPn.

Faktum är att jag haft svårare att uppbåda engagemang inför denna fotbollssäsong än någon tidigare, på grund av just detta med arenafrågan. Men nu är saker och ting som de är och AIK kommer att spela på nationalarenan i åtminstone tio år till så det är till att gilla läget. Så här efter premiärmatchen kan jag konstatera att den nya arenan har både sina förtjänster och sina mindre smickrande sidor. Men vi börjar med det positiva.

Fördelar med Friends arena

Den fria sikten från alla platser på läktaren är helt klart ett lyft från norra mellan på Råsunda där jag har stått de senaste säsongerna. Inga pelare som skymmer sikten. Dessutom känns arenan trots sin storlek intimare än man kan tro och man upplever sig hela tiden väldigt nära planen. Att man inte heller befinner sig inlåst bakom gallerstängsel och nät gör dessutom både sikten och upplevelsen trevligare.

Jumbotronen i taket är väl ingen estetisk hit (jumbotron är för övrigt kanske ett av svenska språkets allra fulaste ord) men den har stora skärmar som syns från hela arenan. Den kompletteras också av monitorer under taket på läktaren för den som står så långt bak att den kan ha svårt att se jumbotronen. Plus också för matchklocka ställningsangivelse i alla fyra hörn på arenan. Det är ett elände när man som på många arenor står så till att man inte kan se matchklockan.

Plus också för att det var så smidigt att ta sig in och ut från läktaren – inte en massa komplicerade trappor att klättra upp och ned för när man skall till och från kiosker och toaletter. Alltsammans finns på bekvämt avstånd.

Initialt var jag skeptisk mot den utbytbara ståplatsläktaren i metall – innan den fyllts med folk liknade den verkligen ett provisorium – men efter att klacken strömmat till fyllde den sin funktion med råge. Gott om räcken minskade dessutom risken för trängsel. Jag kunde emellertid önska att de lägre etagerna hade varit något brantare. Med den nuvarande flacka lutningen riskerar man att få sikten skymd om man har oturen att hamna bakom någon strax över medellängd.

Nackdelarna överväger

Så till de allvarligare invändningarna: Taket. Att spela med taket stängt borde inte vara ett alternativ. Fotboll är en utomhussport. Vädret är en del av idrotten, att vara supporter är en friluftssysselsättning. Med taket stängt kändes det som att spela i en gigantisk gymnastikhall eller möjligen en luftskeppshangar. Plus dock för att det är naturgräs och inte konstgräs som på Stockholmsarenan. Den påtagliga doften av friskt gräs kompenserade något, men bara något för inomhusupplevelsen.

Akustiken. Flera andra har påtalat det, bland annat Erik Niva i Sportbladet: ljudet försvann. Det var inget fel på klackens engagemang. Trots att det var mycket folk, både i klacken och på arenan och trots att alla var taggade till tusen och sjöng sig hesa var det som att ljudet försvann någonstans upp i den väldiga lokalen. På bra arenor brukar hejarklackarnas sånger eka och förstärkas mellan läktarna, men här var det som at sjunga i ett ljuddämpat rum. Inte direkt lovande förutsättningar för supporterkultur.

Bortsektionen. Syrianskas supportrar hade placerats på en sektion på den översta etagen, allra högst upp under taket. Jag tycker at det är osportsligt. När vi var i Eindhoven i höstas blev vi placerade på ett motsvarande sätt, uppe i ett hörn. Det känns inte schysst. Jag tycker att bortaklacken skall erbjudas en sektion med lika bra siktförhållanden som hemmaklacken, och helst även på samma nivå så att klackarna kan tävla mot varandra i sång. Att placera motståndarnas supportrar uppe under taket är att inte erbjuda dem en rättvis chans.

I Björn Erikssons utredning om supportervåldet tas faktiskt frågan om behandlingen av bortasupportrar upp. Ett schysst bemötande av gästande supportrar kan göra underverk för att minska risken för missämja och våldsamheter. Flera klubbar (och polismyndigheter) runtom i landet tycks ha börjat ta intryck av denna till synes ganska självklara visdom. I Borås i måndags var bemötandet från lokala funktionärer och poliser exempelvis mycket gott, vilket definitivt påverkade stämningen på läktarna.

Hur många gånger har man inte stått och svurit på läktare runtom i landet över hur illa man blir bemött som bortasupporter. Det är till exempel inte ovanligt att alla läktare har tak utom den som är avsedd för gästande supportrar som istället tvingas stå i regnet medan alla andra är torra, eller att bortasupportrarna hänvisas till någon låg konstruktion i ett hörn bortom löparbanor varifrån man möjligen kan urskilja vilken färg spelarna har på sina kläder.

Eftersom detta är ett sunkigt sätt att bemöta människor som trots allt rest avsevärda sträckor för att betala inträdet till matchen var jag stolt över det föredöme AIK var på Råsunda som erbjöd motståndarna en sektion på södra nedre på Råsunda, mitt emot hemmaklacken, oavsett hur många eller få de var. jag hoppas att man kommer att hitta en bättre lösning också på den nya nationalarenan. Så att vi slipper se motståndarklacken kura högt uppe under taket.

Omgivningarna. På insidan är arenan helt okej, minus inomhuskänslan. På utsidan är den emellertid en katastrof. Att själva arenan ser plastig och konstgjord ut är väl en sak, men att den artificiella stadsdel som växer upp runtomkring den också är det borgar för att vi går en föga charmig framtid till mötes.

Jag ville hela tiden att man skulle bygga en ny arena på samma plats som Råsunda eller möjligen på Skytteholm, så att man bevarade närheten till den befintliga stadsmiljön. Att det inte blev så berodde på att Solnas politiker och byggherrar ville annorlunda. Varför då? Jo för att marken där Råsunda stod redan hade ett så högt värde på grund av sitt centrala läge, medan man kunde pressa upp markpriserna på nya mark i utkanten av stadsdelen genom att förlägga en multiarena (också ett av svenskans fulare ord) där. Runt arenan växer nu en hel stadsdel upp, med butiker, arbetsplatser och bostäder.

Den här typen av stadsdelar som byggs på en och samma gång blir sällan lyckade. Är de inte charmiga från början kommer de inte heller att bli det med tiden. Den som tvivlar kan besöka Globen city. Tide har knappast verkat till dess fördel. Det enda som har hänt under de 14 år som gått sedan det byggdes är at det blivit slitet och nedgånget. Någon trevnad infann sig aldrig. Nu upprepar man med Arenastaden samma misstag i Solna.

Logistiken. Hur man kan vara så urbota dum att man lägger en multiarena med plats för 55 000 personer utan närhet till vare sig tunnelbana eller tillräckligt dimensionerade parkeringsplatser övergår mitt förstånd. Att den enda kollektiva förbindelsen i form av pendeltåget vid Solna station dessutom ligger många hundra meter bort gjorde inte bara hemgången frustrerande utan också potentiellt farlig.

Det skall bli mycket intressant at se hur man löser säkerhetsarrangemangen i samband med så kallade ”högriskmatcher” framöver. På Råsunda lösta man det genom att publiken dirigerades åt olika håll till olika tunnelbanestationer. Vid nya nationalarenan finns inga sådana möjligheter, så förmodligen kommer rivaliserande lags supportrar att tvingas trängas på den långa och opraktiska vandringen till pendeltåget.

Det var en imponerande uppslutning på dagens premiärmatch. AIK:s publikrekord genom tiderna med över 43 000 åskådare, trots att motståndet inte direkt var rafflande. 43 000 engagerade gnagare räckte emellertid inte för att lyfta taket, eftersom ljudet drunknade. Jag fasar för sommarmatcherna när det kommer att vara 12 000 pers som ska försöka sprida sig över de 55 000 platserna. Kommer klacken ens att höras.

Matchen är inte så mycket att orda om. Andra oavgjorda i rad. Gnaget spelar bra men kommer inte till avslut. Å andra sidan har vi vunnit sm-guld tidigare med fler spelade matcher än gjorda mål, så oavgjorda resultat ska inte underskattas. Det blev hursomhelst uppenbart idag hur viktig Henok Goitom är för truppen. Det bevisade han om inte annat i måndags i Borås.

Premiärmatch

 Lots hustru

Dina ögon är döda
De är tårsprängda röda
Där du sitter vid mitt bord
Och letar efter ord
Dina ärr lyser vita
Liksom dragna med krita
På din tunna underarm
Som är underligt varm
Men den livskraft som bar
Dig genom alla mörka dar
Som trotsat droger och sprit
Den har fört dig ända hit

Du minns ensamma nätter
Utav sprit och tabletter
När du ville göra slut
På allt, som mången gång förut
Du minns sjukhusets sal
Och magpumpning och kval
Hårda blickar, hårda ord
Och där fanns ingen som förstod
Och ingen kom att hämta dig
Du var en liten ensam tjej
I en stor fientlig värld
Men du har överlevt din färd

Vad du gör vänd ej om
Se ej dit varifrån du kom
Du är en av alla dom
Som fått en chans att börja om
Du har växt du är kvinna
Du har världen att vinna
Ligger framför dina fötter men alltsammans kan försvinna
Ja du kan mista allt
Förvandlas till en stod av salt
om du likt andra dårar
dränker dig i dina tårar

Man föds och man dör
Det är inget man rår för
Var får man inte välja
Det är något man får svälja
Någon får det bra
Och får precis allt som hon vill ha
medan vissa drar en nit
I det stora lotteriet
Det är orättvist, nåväl
Det är ändå inget skäl
Att kasta bort sitt enda liv
När det finns alternativ

Du är ung, du är smart
Du har fått en helt ny start
Du kan bli vem du vill
Bara du inte styvnar till
Trots allt du upplevt, sett och hört
Har du ännu ej förstört
Dina chanser till att bli
Lycklig, stark och fri
Du är ung, du är stark
Du kan bryta helt ny mark
Men vet att ifrån nu:
Din största fiende är du.

Lars Anders Johansson

Sedan populärkulturen under efterkrigstiden kom att ersätta den så kallade högkulturen som normgivare i det västerländska samhället har det blivit naturligt för framförallt ungdomar att orientera sig efter subkulturella riktlinjer sprungna ur populärmusiken. Vilken musik du lyssnade på avgjorde vilka kläder du bar och det sade i sin tur någonting om vem du är.

Till en början var detta framförallt en angelägenhet ungdomar emellan. Olika grupper definierade sig gentemot varandra, men i och med att man växte upp kom dess skillnader att blekna och med åren främst blomma ut i diverse utbrott av nostalgi. Identifikationen med den egna ungdomsgruppen tenderar emellertid att bestå livet ut. Den som betraktade sig som raggare på 60-talet tenderar att göra det än idag.

Bland senare generationer är denna typ av identifikation desto starkare, kanske beroende på att andra typer av identitetsmarkörer har försvagats i det postindustriella samhället. Den subkulturella grupperingen ersätter förmodligen för många såväl religiösa som politiska och kulturella identitetsmarkörer. Antagligen är det därför som det blir sådant rabalder när kvällstidningarna rapportera om någon som fått sparken på grund av sin grälla hårfärg, ett rabalder som erinrar om än i svagare form om det som uppstår när någon nekats ett arbete på grund av sina religiösa identitetsmarkörer.

Den ultimata ungdomsrevolten

Av alla popkulturella subgenrer som uppstått under efterkrigstiden är det få som har laddats med ett lika starkt symbolvärde som punken. Det har skrivits hyllmetrar om punkens framväxt, historia och utveckling och dess olika undergrupper, så det är meningslöst att försöka ge en heltäckande bild här. Konstateras kan dock att punken från det att den uppstod ur rockmusiken under 1970-talet, i new York och sedan utvecklades i Storbritannien, har utvecklats åt en rad olika håll och att en mängd senare populärmusikaliska genrer i liten eller högre utsträckning kan räkna sina anor tillbaka till punkmusiken.

Däri ligger troligtvis en del i förklaringen till varför så många som inte själva ser sig som punkare anser sig ha rätt att uttala sig om vem som ska få definiera sig som punkare eller inte. Punken symboliserar något slags ädelt naturtillstånd, ett paradisiskt ursprung ur vilken senare poprevolter har sprungit. Att slå vakt om punketiketten är för många att slå vakt om sina subkulturella rötter.

Men det är inte bara musikentusiaster som har åsikter om vem som ska få kalla sig punkare eller inte. Även den politiska vänstern anser sig ha förfoganderätt över punken som musikstil och som subkulturell strömning. Om musikentusiasternas kriterier handlar om musik och stil handlar den politiska vänsterns om åsiktsmässig rättning i ledet, något som är minst sagt ironiskt med tanke på punkens nihilistiskt anarkistiska karaktär.

Jag har tillbringat ganska många år av mitt liv inom punkrörelsen. Jag började klä mig i punkens attribut på högstadiet och strax därpå anlade jag mohikanfrisyr. Jag har spelat i en rad olika punkband genom åren, i ett flertal olika subgenrer; trallpunk, kängpunk, streetpunk och oi, för den initierade. Turnerat runtom i landet på obskyra klubbar och ägnat semestrarna åt resor till internationella punkfestivaler. Jag byggde upp en stort personligt nätverk och formade också en identitet. Den största tillgången från de åren var gör-det-själv-inställningen, eller DIY-mentaliteten som det kallas i punkkretsar, det vill säga att man inte förväntade sig att få något gratis eller att någon annan skulle göra något åt en.

Punken och politiken

Jag har aldrig betraktat punken som en politisk rörelse, däremot som en samhällskritisk sådan. Punken drivs av ett individualistisk, anarkistiskt om man så vill men kanske är nihilistiskt mer rättvisande, patos, en frihetsvurm helt enkelt. I den tidiga punken var provokationen ett självändamål. De subkulturer som växte fram inom punken från det tidiga åttiotalet och framåt betonade snarare avståndstagandet från samhället. Att många punkare väljer att också kanalisera denna drivkraft i olika former av politiskt engagemang är inte så konstigt.

Av de punkare som jag lärde känna under över ett decennium i rörelsen skulle jag uppskatta det till att ungefär en tredjedel var politiskt aktiva. De flesta var engagerade i olika rörelser på den politiska vänsterkanten, de var vänsteranarkister, syndikalister, ekoanarkister, anarkafeminister – det vill säga tillhöriga vad som brukar beskrivas som den frihetliga vänstern. Några få var kommunister, ännu färre söte sig till främlingsfientliga grupperingar.

Det stora flertalet som jag lärde känna var emellertid inte politiskt engagerade alls. Deras frihetspatos ledde dem till en misstänksamhet mot all form av kollektivism och kollektiva lösningar. De misstrodde både staten och kapitalet och hittade sina egna vägar. Det finns ingen motsättning mellan att vara vänster och att vara punkare, men det är heller inte något krav. Redan på 90-talet upplevde jag hur företrädare för den politiska vänstern gjorde anspråk på att definiera vad som var punk och inte, till och med när de inte själva ansåg sig tillhöra punken. Många av dem lyssnade förvisso på subgenren hardcore (det var då Umeåbandet Refused dominerade), men definierade sig främst som straight edge, hardcore eller skejtare. Punken tycks ha ett starkt symbolvärde hos alla de grupper som anser sig stå i opposition gentemot samhället att de också har tolkningsföreträde angående vem som ska få definiera sig som punkare.

Jag har aldrig brutit med punken. Klädstilen har visserligen förändrats efter hand. Tuppkammen försvann för ett antal år sedan när jag inte hade tid/ork att ställa den varje dag. En mohikanfrisyr som ligger ned är en sorglig syn. Nitarna och de andra mer extrema attributen trappades successivt ned. Vissa inslag har jag behållit. Doctor martenkängorna kommer jag förmodligen aldrig att överge. De sista punkbanden jag spelade in lades aldrig ned, de lades på is av praktiska skäl. Folk flyttade eller bildade familj. DIY-mentaliteten, de berättande texterna och det direkta tilltalet tog jag istället med mig in i trubadurverksamheten. Jag känner mig nog fortfarande mer som en sångare i ett punkband när jag står på scenen än som en utövare av finkultur (vad nu det är för något).

Jag bröt aldrig med punken, tog aldrig avstånd eller bytte den mot någon annan subkultur. Jag gav den helhjärtat mer än tio år av mitt liv och i den popkulturella terrängen kommer jag alltid att betrakta mig som punkare, även om jag inte längre sticker säkerhetsnålar genom kinderna.

Punkarevalsen

När jag börja som punk var jag blott femton år
ja ni förstår hur fort åren går
jag hade så konstiga ting i mitt hår
i mitt konstiga hår ni förstår
Min tuppkam mot strömmen
Mot andras omdömen
Mot de som ansåg sig förmer än jag själv
Jag levde den så egendomliga drömmen
Att simma mot strömmen
Uti livets älv

På skinnjackan fäste jag kedjor och skit
Nit efter nit satte jag dit
Och jackan blev snart impregnerad i sprit
I hemmagjord sprit och akvavit
Min rustning i striden
Ja, då på den tiden
Var strider vad vi såg var eviga dag
En riddare fastän då än ej beriden
Den skramlande sviden
En del av mitt jag

I badkaret satte vi dunkar med mäsk
Vi drack den som läsk, ack hur pittoresk
Var inte tillvaron i vårat träsk
Där vi drack mäsk så som läsk
Ja vi drack oss så fulla så vi kunde rulla
Och rullade så hela vägen till stan
Till pojkar att slåss med och flickor att pussa
Men var vi för fulla
Blev det en chikan

Men åren de läggs som bekant tillvarann
Och en och annan pojke blev man
Några gick under och några försvann
Åren förrann ingen hann
Se vad som hände, men allt har en ände
Också punkaråren för oss som blev kvar
Men jag glömmer aldrig de broar vi brände
Det stora vi kände
Bär jag alltid kvar!

Lars Anders Johansson

Omständliga människor är det värsta som jag vet,
som alltid går i vägen och ställer till förtret,
varför kan de inte bilda sig en egen kö?
Eller ännu hellre bara lägga sig och dö?
När de går på trottoaren gör de det i sakta mak,
att andra vill förbi nej det är inte deras sak
för de saknar respekt för alla andra mänskors tid
och fortsätter att släntra fram uti ultrarapid.

Samma sak är det varenda gång som man kör bil:
varför håller de sig inte i sin egen fil?
Varenda gång en sölkorv ligger där i vänster fält
så börjar man att undra hur det egentligen är ställt.
När man kör på två plus en väg finns det de som saktar in
när vägen smalnar av och gör det just där framför min
bil så att jag tvingas trycka bakom för att sen
när det blir tvåfiligt på nytt så gasar han igen!

Men om man lämnar bilen, väljer kollektivtrafik
då är det ännu värre, ja då får man panik,
när man ska ta sig fram till sätet är det nån som står
i vägen och blockerar hela gången där man går
och när man väl har funnit platsen sitter någon där
som har läst fel på sin biljett, då blir det stort besvär
och sedan när man väl har vunnit denna lilla strid
och de ska resa sig så tar det jämt oändlig tid.

Och när man sen ska av så är det nån som inte får
upp den satans dörren fastän hela vagnen står
bakom dem och stampar, och sen när de till slut
öppnat dörren stannar de precis när de gått ut
på flygplatser förnedras man i säkerhetskontroll
men att jag är väl förberedd spelar inte någon roll
för den som står framför mig överrumplas varje gång
och letar långsamt laptopen mens kön växer sig lång.

I kassan i affären är det alltid likadant
nån långsam jävla mänska som skall vända varje slant
som räknat ut från kvittot att det fattas fyra spänn
och ställer till en scen för att få tillbaka dem igen
Och vid bankomaten så står de alltid kvar
med sitt kontoutdrag för att se hur mycket pengar de har kvar
att andra står där bakom och väntar på sin tur
det rör dem ej i ryggen , de är klara, eller hur?

Men värst av allt är rulltrapporna där det alltid står
nåt pundhuvud till vänster, som inte alls förstår
att den sidan är vigd åt dem som måste snabbt förbi
men att andras tid den struntar dessa människorna i
Sen när man går och simmar för att slippa från sin stress
som dessa mänskor skapar, då finns det jämnt nåt ess
som simmar alltför långsamt så att rytmen stoppas opp
och fast man saktar in simmar man in i dennes kropp.

Om dessa sega typer kunnat lägga på ett kol
så hade vi för länge sen nått våra tilväxtmål.
För tänk så mycket tid som helt i onödan går bort
för att några sega typer aldrig kan fatta sig kort
Omständliga människor är det värsta som jag vet,
som alltid går i vägen och ställer till förtret,
varför kan de inte bilda sig en egen kö?
Eller ännu hellre bara lägga sig och dö?

Lars Anders Johansson

Jag hade hört många tala om Café Piastowska på Tegnérgatan. Det skulle vara rustikt, genuint med god mat och servis som var sådär härligt opretentiöst otrevliga som en del mer masochistiskt lagda krogbesökare tenderar att uppskatta, eller åtminstone vill ge sken av att uppskatta. Igår gjorde jag slag i saken och gick dit.

Inredningen var förvisso rustik, med en blandning av öststatskitsch och bondsk taverna. Huruvida den var genuin har jag svårt att avgöra men hela stället gav ett allmänt smutsigt intryck. På det ostädade sättet. Servitrisen var förvisso otrevlig, från första stund, men inte på något charmigt sätt. När jag frågade efter en Cola (jag körde bil) fick jag det snörpiga svaret att ”vi serverar inte sådant här”.

Ungefär en timma efter att vi hade beställt anlände förrätten i form av en habil rödbetssoppa. Den var god men stack inte ut. Vid det laget var hela sällskapet dessutom så hungriga att den små soppskålarna raskt tömdes. Hade vi då vetat att vi skulle få vänta ytterligare en dryg timma innan huvudrätten anlände hade vi kanske dragit ut på soppätandet något.

Medan vi satt och vred oss av hunger uppenbarade sig plötsligt en trubadur vid vårt bord tillsammans med en sångerska. Det var svårt att avgöra huruvida de var anlitade av krogen eller om de tillhörde klientelet. Hursomhelst brast de ut i sång vid bordet och vi gjorde vårt yttersta för att förtränga hungern och lyssna uppmärksamt. Det var ett udda men pittoreskt inslag. Som trubadur försöker jag alltid visa tillbörlig respekt för kollegor, i vad form och sammanhang de än må uppenbara sig.

Efter att ha framfört tre långa visor vid vårt bord började sångerskan att känna sig obekväm med att de trängde sig på och avvek. Trubaduren stannade emellertid och framförde två långa visor till. Alltmedan vi satt och hallucinerade av hunger. Möjligen var hela musikframträdandet ett fantasifoster frambringat av hungerns delirium.

När huvudrätten väl anlände, väl två och en halv timma efter att vi satt oss till bords, kom de olika rätterna inte samtidigt. De som beställt blinier fick vackert vänta ytterligare tio minuter, medan de övrigas köttgryta sakta svalnade.

Ett kännetecken hos bra husmanskostrestauranger brukar vara de rejält tilltagna portionerna. Döm därför om vår förvåning när huvudrätterna visade sig vara synnerligen snålt tilltagna. Ungefär som en större förrätt. Glupande av hunger kastade vi i oss dessa. Vid det laget hade jag och en till i sällskapet tröttnat så medan de övriga beställde kaffe bad vi att få in notan.

- Jaså, ni vill gå? snäste den snörpiga servitrisen åt oss, som om vi planerade något slags förbrytelse.

Jag har viss förståelse för de som i dagens serviceinriktade stryka-medhårs-samhälle längtar efter det genuina, det rustika och det icke insmickrande, som uppskattar restaurangpersonal som håller på son yrkesstolthet och inte kryper för gästerna. Inte minst i Ungern har jag stött på positiva exempel på detta. Men på Café Piastowska var de tyvärr bara otrevliga – på et otrevliga sättet. Dit behöver jag inte gå tillbaka.

Döm om vår förvåning när portionerna visade sig vara pyttesmå, när huvudrätten anlände väl två och en halv timma efter att vi satt oss vid bordet …

Så svarar den egyptiska kvinnorättsaktivisten Mariam Kirollos när intervjuaren Per Strömbäck ställer frågan hur det kommer sig att hon klarat sig undan att själv råka ut för det våld och de sexuella övergrepp som blivit mer regel än undantag under turbulensen i samband med den egyptiska revolutionen, en revolution som alltjämt pågår.

Jag springer väldigt fort, säger Mariam Kirollos och genast förstår man att den soligt leende, karismatiska kvinnan på scenen under Mediedagarna i Göteborg kommer från en helt annan verklighet än de som vi är vana vid. En verklighet där hon riskerar livet på daglig basis i sin kamp för sådant som vi tar för givet.

 - Regimen är kvar, det är bara Mubarak som bytts ut, förklarar Kirollos som menar att förtryckarapparaten är densamma nu som tidigare, det är bara det att den nya regimen under Mursi inte är lika bra på att dölja missförhållandena. Korruptionen finns kvar, liksom den godtyckliga maktutövningen från polis och militär.

Värst drabbade är, som i alla konflikter, kvinnorna. Kvinnorna som inte bara riskerar att bli utsatta av övergrepp från regimtrogna, poliser och militärer utan också från sina meddemonstranter på gatorna, som tycker att kvinnor ska stanna i hemmet och absolut inte ägna sig åt politik.

Det är med andra ord inte bara mot Mursi och hans anhang som Kirollos demonstrerar när hon bokstavligen slår på den stora trumman i demonstrationstågen på Tahrirtorget i Kairo. Vid ett tillfälle trummade hon i sex timmar i sträck, tills hon blödde ur handflatorna. Situationen för Egyptens kvinnor är alarmerande, och situationen har knappast förbättrats sedan det muslimska brödraskapet tog över. Kirollos berättelser är en lång katalog av misshandel och våldtäkter, som drabbat kvinnor som protesterat mot den rådande ordningen, eller kanske bara råkat befinna sig på gatan. Det blir en smärtsam påminnelse om varför det fortfarande är i högsta grad relevant att uppmärksamma den internationella kvinnodagen.

I Dagens Nyheter är huvudnyheten på den internationella kvinnodagen att Högskoleprovet påstås missgynna kvinnor vid ansökningar till prestigeutbildningar. Anledningen? Enligt artikeln blir män bättre på att göra provet eftersom de väljer att göra det fler gånger. Exakt vad som hindrar kvinnor från att göra samma sak framgår inte i artikeln. Avgrunden mellan Dagens Nyheters konstruerade ickenyhet och Kirollos rapport från kvinnokampens Egypten kunde knappast vara större.