Jag skrev nyligen om tröskeln de flesta upplever att de måste forcera för att kunna bära hatt, åtminstone att kunna bära den på ett ickeironiskt vis. Ett plagg som länge varit behäftat med en liknande upplevelse av tröskelöverstigning är flugan, ett plagg som emellertid sedan en tid blivit socialt accepterad på ett helt annat sätt än hatten.
Flugan och hatten är idag uttryck för excentricitet. De är båda kvarlevor från ett äldre stilideal och tidlösa representanter för det klassiska herrmodet. Där slutar emellertid likheterna. Flugans renässans har inte skett, så som hattens, i de alternativa kretsarna.
Istället är det bland unga modelejon, trendmedvetna hipsters och klassiskt klädda gentlemän som flugan fått ett uppsving. Flugan bärs dessutom sällan ironiskt. Flugan är både stramare och mer frigjord än slipsen. Den utstrålar självmedvetenhet på gränsen till det excentriska, men finns fortfarande inom ramen för korrekt, ja rentav strikt klädkod. Genom att bära fluga kan man sticka ut samtidigt som man är oklanderligt klädd.
Det finns dock några uppenbara risker behäftade med att bära fluga. Är man för ung riskerar man att se lillgammal ut, förvisso ett öde som många eftersträvar men som också kan leda till trovärdighetsproblem, på samma sätt som helskägg eller piprökande kan göra det om man tillägnar sig det vid alltför unga år.
Beroende på vad man bär utöver flugan finns alltid risken att plagget drar ett löjets skimmer över ens apparition. Det handlar givetvis också om hur själva flugan ser ut. Eftersom flugan är så mycket mindre än en slips kan den med fördel göras i spektakulära färger och mönster, bara det inte blir för plottrigt förstås.
Flugans storlek spelar också roll för huruvida flugan uppfattas som löjlig eller inte. En alltför liten fluga ger lätt ett patetiskt intryck, medan en alltför stor fluga lätt får bäraren att se ut som en clown. Lagom är sällan bäst, men i just det här fallet kan det vara en tillämpbar devis.
Slutligen vill jag bara konstatera att man alltid ska satsa på en icke färdigknuten fluga. Det borde vara en självklarhet, men så är tyvärr inte fallet. De färdigknutna varianterna ser alldels för sterilt symmetriska ut. De avslöjar sig alltid. Med en handknuten fluga får du den obligatiriska asymmetri som accessoarerna bör skänka den manliga klädedräkten, vilken annars tenderar att bli stel och symmetrisk.
Asymmetrin är till exempel four-in-handknutens stora fördel gentemot symmetriska slipsknutar som windsor. På samma sätt bidrar den handknutna flugan till en känsla av nonchalans och autencitet. När du står i valet mellan en färdigknuten fluga och en handknuten kan du fråga dig: skulle du ha köpt en färdigknuten slips?
Min förkärlek för tartanmönster är en kvarleva från min punkiga klädstil. Ränderna, elelr snarare rutorna, går bevisligen aldrig ur.
Flugan var vanlig bland författare och journalister, ja även skollärare, förr i tiden. En tid när läraren var en given auktoritet full av bildning som utstrålade respekt. Exempel är Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz och Sven Stolpe. Själv är jag nog mer slipsmänniska, men slipsen ska väljas med omsorg, det finns i den slips du bär ett budskap om din personlighet.
Du har givetvis rätt. Mina erfarenheter från såväl den akademiska som den mediala världen ger dock vid handen att det inte är i dessa, sorgligt nedklädda, sfärer som flugan fått sin renässans.