Omkörningar är situationer som har en tendens att ta fram det allra sämsta ur folk och som är en aldrig sinande källa till irritation. För att minska frustrationen, sänka blodtrycket och mildra olycksstatistiken tarvas därför med andra ord en stor dos av civilisationens smörjmedel: folkvett. Emedan vi lever i ett tidevarv då folkvettet på sina håll nästan helt tycks ha sinat ut finns det anledning att än en gång behandla området folkvett i trafiken.

En omkörning, särskilt på landsväg, är en potentiellt farlig situation och bör därför klaras av så snabbt och smidigt som möjligt. Det yttersta ansvaret vilar givetvis på den omkörande bilisten, men också den som blir omkörd har ett ansvar för att omköringen går så smärtfritt till som möjligt. Detta gäller även om den omkörande bilisten kör alldeles för fort i förhållande till hastighetsbegränsingen. En omkörningssituation är med andra ord inte ett lämpligt tillfälle till att genom obstruktion försöka uppfostra sina medtrafikanter.

Brist på folkvett kan således uppvisa från båda parter i en omköringssituation. Den som kör om på vägsträckor med skymd sikt, till exempel vid ett krön eller en kurva ställer höga krav på sina medtrafikanter. Man har ingen rätt att förvänta sig att andra bilister skall vika undan ut i vägrenen eller bryta mot hastighetsbestämmelserna bara för att man själv vill köra som en blådåre. Att förvänta sig att andra bilister skall utsätta sig för fara eller bryta mot lagen är att uppvisa en betydande brist på folkvett.

Att som medtrafikant inte försöka underlätta omkörningen är emellertid nästan lika vettlöst. Även omd en omkörande har fel bör amn, för allas skull, göra sitt bästa för att släppa fram och förbi. Extra viktigt är detta på de så kallade två plus envägarna där omkörningsmöjligheterna är begränsade till de tvåfiliga sträckorna som ofta är alldeles för korta. En särskilt irriterande företeelse på dessa vägar är de bilister som uppvisar en fullständig nonchalans för de bakomvarande, till exempel vid omkörningen av långa lastbils- eller husvagnsekipage.

Ofta hinner det på de enfiliga sträckorna ackumuleras en karavan av mer snabbgående fordon bakom dessa bromsklossar, som samtliga vill hinna köra om innan den tvåfiliga sträckan tar slut. I de sammanhangen är det myckert viktigt att de omkörande genomför sin omköring på ett så snabbt och smidigt sätt som möjligt och sedan viker tillbaka in i högra körfältet så att så många som möjligt kan komma förbi. Allt för att undvika farliga situationer när vägen åter smalnar av.

Dessvärre är det blott alltför många bilister som istället för att gasa på genomför omkörningen i så maklig takt, knappt snabbare än när de låg i högra körfältet, att de bakomvarande fortfarande ligger kvar i omkörningsfältet när vägen åter blir enfilig. Detta är ett uttryck för en nonchalans och brist på folkvett av närmast bibliska dimensioner och minst lika farligt som de som kör några kilometer för fort.

Även på motorvägen kan dessa makliga omkörare vara ett gissel då de ofta väljer att ligga kvar i omkörningsfilen långt efter det att omköringen är genomförd och genom sitt makliga tempo bromsar upp den bakomvarande trafiken. På motorvägen utgör de emellertid mest ett irritationsmoment, medan på två plus envägen är de direkt livsfarliga.