Vad är det som skrämmer dem så?

DN:s konstkritiker Jessica Kempe går i senaste numret av tidskriften Konstperspektiv (ej på nätet) till hårt angrepp mot allt och alla som representerar en konstsyn som inte stämmer överens med hennes egen. På känt manér tar hon till en lång rad tjyvknep av guilt by associationtyp där hon försöker påskina att de som förespråkar traditionellt måleri, figurativ konst eller realism är företrädare för ljusskygga politiska åsikter.

Artikeln ”Slaget om realismen som inte finns” är minst sagt bisarr. Kempe skriver bland annat:

”Nu kommer begreppet realism tillbaka. I bestämd form. Ofta som en slarvig och historielös term för bilder som tycks naturlika. Men framförallt återlanserat av en växande rörelse av kulturnationalistiska, främlingsfientliga, radikal- och värdekonservativa partier, grupper och kulturströmningar med utopier om en nationellt och etniskt naturgiven konst och föreställningar om hantverksmässiga evighetsvärden. Hit hör  dagens antimodernistiska retroakademiska konstskolor som under det vilseledande anspråket realism lär ut förmoderna metoder efter antika motiv. Några exempel är The Florence Academy of Art i Florens, Göteborg och Mölndal, Pantura Studios i USA (grundat 2001), Odd Nerdrums skola i Norge och avdelningen för figurativt måleri på Konstakademien
i Oslo inrättad 1996. År 2006 bildades »Atelier Stockholm. Den svenska akademin
för realistisk konst« (SARA).”

Hon ger sig även på namngivna personer, som Axess chefredaktör Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund, båda ansvariga för utställningen Figurationer, med samtida norskt figurativt måleri, samt boken med samma namn:

”Lundbergs och Rådlunds räddningsaktion för ett tänkt västeuropeiskt konstideal ekade av 1930-talets nationalistiska kampanjer mot gränsöppnande konst, kultur och samhällsforskning.”

Och vidare:

”Flera kritiker påminde relevant om Figurationsutställningens både formella och innehållsliga likheter med den nazistiska konstens förindustriella motiv (…)”

Det är minst sagt paradoxalt att Kempe, själv talesperson för den dominerande för att inte säga hegemoniska konstsynen, ständig förföljare av oliktänkande, anklagar de avvikande för att dela nazisternas uppfattning om ett enda tillåtet estetiskt ideal. Mig veterligt har ingen av de uppräknade förespråkarna för klassiskt måleri och figurativ konst någonsin
förespråkat mot andra inriktningar. Snarare är det personer som Kempe som bidrar till att skapa ett likriktat och inskränkt kulturklimat.

Kempes utfall är emellertid inte bara grundlösa, de är också djupt kränkande mot de personer och institutioner som omnämns. Även om det verkar vara högsta mode i Kempes kulturradikala kretsar (jämför kritikstormen efter Figurationer) att anklaga människor med en annan estetisk uppfattning för såväl främlingsfientlighet som nazism och islamofobi så är det långt bortom anständighetens gräns.

Det är skamligt att en skribent vid landets största dagstidning nedlåter sig till sådant, och det är otillständigt att en etablerad tidskrift som Konstperspektiv dristar sig till att publicera en artikel som knappast består av mer än grundlösa påståenden och grova personangrepp. Man frågar sig dock, vad det är som är så skrämmande med det
traditionella måleriet som är så skrämmande för personer som Jessica Kempe med
flera.

Att det skulle vara någon slags koppling till nazism eller andra totalitära ideologier kan snabbt avfärdas genom dels det faktum att klassiskt måleri förekom i minst lika hög utsträckning hos de som bekämpade och föll offer för dessa ideologier som bland deras förespråkare, dels genom den modernistiska estetikens nära koppling till 1900-talets totalitära läror, en koppling som är betydligt mer påtaglig än den mellan klassicism och
totalitarianism.

Nej, det är uppenbarligen någonting annat som skrämmer dessa konstkritiker så till den milda år. Kanske är det så att i ljuset av konstnärligt skapande grundat på färdighet och förkovran snarare än politiskt teoretiserande, framstår den konceptkonst som man själv byggt hela sin karriär och försörjning kring som allt mer andefattig och meningslös. Kanske är insikten om den modernistiske kejsarens nakenhet alltför tung att bära för dem
som saknar vidare perspektiv, så till den grad att de är beredda att sänka sig till vilken nivå som helst i sina försöka att mota de avvikande i grinden.

Kanske är Kempes med fleras utfall egentligen ett tecken på någonting positivt. Det postmoderna etablissemangets sista skälvning. Kanske håller dess teoribygge slutligen på att kollapsa, efter att under en lång tid ha vittrat bort inifrån. Frågan är bara, vad som kommer i dess ställe.

Axess, Axess, Barometern

6 kommentarer

  1. En parallell är ju i så fall att anklaga oss som skriver med vanliga ackord riktiga melodier för att vara för fascismen. Det är så absurt att det inte går att ta på allvar. Mikael Wiehe skriver som en fascist, stelt och melodiskt. Eller räknas inte den sidan av konsten, är den befriad från sådan kritik? OK, Arvo Pärt, då? En modern kompositör som gör musik som är lyssningsbar inte enbart för musikkritiker. Inte var väl diktator Stalin så mycket för experimentell konst, snarare låg nackskottet hotande nära för dem som vågade uttrycka sig så. Du har rätt där, de hegemoniska ser sig hotade och deras sista strid kan snart vara utkämpad.

  2. Ja haha. Anklagelserna är så grundlösa att man knappt orkar lyfta ett ögonbryn. Ingen bryr sig. Krig? För vi ett krig? Jag är säker på att vi realister (*stolt*) mest är intresserade av att sitta under en ek och lukta på blommor. Så klart!! Romantiker. Som rätt många av oss nog är.

  3. Vilken bra blogg det här var! Har inte läst dig tidigare, men kommer fortsätta nu.

    Man hade ju velat betrakta Kempes utspel som enbart komiskt, och möjligen intressanta som exempel på hur dramatiska felslut man kan nå om man inte kontrollerar sina associationer. Hennes logik får mig närmast att tänka på Hipp Hipps sketch av Melodikrysset.

    Men tyvärr är det så att hennes hemska och generella anklagelser får konsekvenser för dessa kämpande elever med ambitioner att skaffa sig hantverksskicklighet. Hon borde verkligen be om ursäkt.

    1. Hej och välkommen! Kul att du gillar bloggen. Kempes utfall är bisarrt och vore egentligen inte värt att bry sig om, om det inte vore för att hon får gensvar bland andra som också har mediala plattformar.

Lämna ett svar till Stefan Lundin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.