Jerker Söderlind, stadsforskare och konsult, skriver idag klargörande om den arkitektmaffia som förfulat vårt offentliga rum, och de regelverk som hindrar byggandet av en stad som människor vill leva och verka i.
Söderlind exemplifierar med kommunpolitiker och företagsledare som uttrycker sin förtvivlan över hur bakbundna de är av det hegemoniska arkitektskrået, samt hur få av de stadsmiljöer människor tycker allra bäst om idag skulle ha kunnat uppföras om dagens regelverk hade tillämpats. Sveavägen och Gamla stan i Stockholm är två belysande exempel.
Söderlind går från klarhet till klarhet:
”Vi måste se sanningen i vitögat. 1900-talets arkitektur, stadsplanering och regelverk är ett totalt och komplett misslyckande. Inom alla andra produktområden, som telefoner, gymnastikskor, tvättmaskiner, cyklar och tandborstar är nya modeller bättre än gamla. Men 1800-talets stad erbjuder vackrare hus, mer levande stadsliv och högre hållbarhet än det som byggts utifrån modernismens visioner från 1930- och 1960-talen.”
Naivt att tro att man fortfarande ska bygga städer för häst och vagn, samt skitiga trånga kåkstäder som stora delar av stan bestod av på 1800-talet, i moderna mått räknat
Hej JB! Om du läser Söderlinds artikel så inser du att det varken handlar om att bygga ”städer för häst och vagn”, eller skitiga kåkstäder. Stadsplanering av typen Östermalm i Stockholm skapar den tätaste formen av stadsbebyggelse och dessutom en stadsmiljö som människor vill leva och verka i. Knappast en skitig kåkstad.