Tre plågsamt tråkiga timmar

Mefisto – Uppsala stadsteater
Regi: Andriy Zholdaks

Över förrätten till den påföljande middagen försökte jag och mitt sällskapt resonera oss fram till om det fanns någonting som var bra med Uppsala stadsteaters uppsättning av Klaus Manns Mefisto, som vi precis hade besett. Vi gick igenom allt: manuset och dialogen, regin, skådespeleriet, dekoren, musiken, effekterna, men nej, vi kom inte på någon enda sak som motiverade att vi hade avsatt tre timmar av en fredagskväll åt detta.

Den ukrainske regissören Andriy Zholdaks tolkning av Manns historia om den karriäristiske skådespelaren Hedrik Höfgens väg från vänsterradikalism till nazistisk nickedocka i 30-talets Tyskland är det i särklass sämsta jag någonsin sett på Uppsala stadsteater, och en av de sämsta pjäser jag sett överhuvudtaget. Leif Zern skrev i Dagens Nyheter att den enda goda nyheten med pjäsen var att den ”bara” omfattade tre timmar och inte fyra eller fem som regissören tydlighen hade hotat med. Bevare oss väl!

Redan efter paus började vi att titta på våra armbandsur ungefär var femte minut, i hopp om att slutet var nära förestående. Trots det massiva överspelandet från merparten av ensemblen, det myckna skrikandet och de yviga gesterna, så sniglade sig pjäsen fram.

Det är uppenbart att Zholdak går in för att provocera, med nakna rumpor, blod och sperma. Vad han glömmer är att detta knappast provocerar någon i dagens teaterpublik, som i fyrtio år fostrats i provokationens estetik. Det enda verkligt provocerande med Mefisto är, återigen med Zerns ord, att den är dödstråkig.

Budskapet i pjäsen slarvas bort i allt effektsökeriet. Historien om karriäristen och esteten som offrar allt, också sina vänner och älskade, för att nå de fina salongerna, reduceras till ett pekoral. Symboliken är antingen övertydlig eller obegriplig. Dialogen försvinner i det myckna skrikandet. Den sexuella utlevelsen på scen är oftast onödig och får alltför mycket utrymme. Ingen av karaktärerna känns trovärdig.

Greppet att låta huvudpersonen spelas av två skådespelare samtidigt förlorar sitt värde eftersom det tramsas bort med idel överspel och överdrivna gester. Man sitter snarast och skäms å skådespelarnas vägnar och undrar om de själva förstår att de gör bort sig. Jag tror själv att jag kommer att ha svårt att ta de medverkande på allvar i kommande uppsättningar så länge jag har Mefisto i färskt minne.

Att fler än jag och mitt sällskap tyckte att pjäsen var dödstråkig framgick med all önskvärd tydlighet då det var betydligt glesare i salongen efter pausen än innan. Ett liknande manfall på publiksidan har jag aldrig sett under mitt vuxna teaterliv.

Zholdaks uppsättning av Mefisto är varken provocerande, intresseväckande, estetisk, utmanande eller tänkvärd. Den är inte ens pubertal, snarare infantil. Detta är med andra ord ett riktigt bottennapp för Uppsala stadsteater och jag hoppas att ni inte har köpt biljetter till pjäsen, för i så fall har ni tre riktigt plågsamma timmar att se fram emot.

UNT, DN, SvD, Exp, AB

En kommentar

  1. Det värsta jag sett. Trodde att det bara var mitt sällskap som inte förstod. När det var klart hade jag bara ett ord. VA?!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.