Orestien – Stockholms stadsteater

Av: Aischylos
I tolkning av: Ted Hughes
Översättning: Lars Forssell
Regi: Tobias Theorell

Ibland när man går på teater får man intrycket att historien började i samband med de bägge världskrigen. Handlingen, oavsett om det rör sig om Wagners operor, bibliska dramer som Jobs lidanden på judiska teatern, Shakespeare på kungliga Dramaten eller som i mitt färskaste exempel Stockholms stadsteaters uppsättning av Aischylos trageditrilogi Orestien, placeras nästan alltid i en miljö som erinrar om 20-30- eller 40-talet.

Det är idel 20-talskostymer, frack och smoking på de svenska teaterscenerna. Det viftas med mausergevär och Lugerpistoler, och det röks kopiösa mängder cigaretter. Att idag sätta upp ett Shakespearedrama i kostymer avsedda att efterlikna den epok pjäserna är avsedda att utspela sig i tycks idag så gott som omöjligt. Alldeles oavsett om det rör sig om Julius Caesar eller Hamlet. Man frågar sig varför det svenska teateretablissemanget känner detta behov av att flytta historiska dramer till 1900-talets första hälft?

Min hypotes är att vad vi ser är kvittot på den historielöshet som följd på modernismens slutgiltiga seger över traditionen. Dagens människor kan inte, eller förväntas åtminstone inte av teateretablissemanget kunna, relatera till historien före modernitetens genombrott. Eftersom första världskriget kom att bli den utlösande faktorn för modernismen, som legat latent sedan mitten av artonhundratalet, blir det också en naturlig startpunkt för den moderna teaterbesökarens historiemedvetenhet.

Därför blir det naturligt att placera Aischylos dramer, från den västerländska civilisationens egentliga gryning, i en estetisk kontext som härrör från den moderna människans upplevda historiska startpunkt. Publiken förväntas inte kunna relatera till en Oresti där skådespelarna går runt i togor eller andra typer av antika klädesplagg. När väl togorna dyker upp i slutet av pjäsen gör de detta i ironisk tappning och som beklädnad för Gudarna som representerar det gamla. Symbolspråket kunde inte bli tydliga: klädedräkter
från tiden före moderniteten representerar en förlorad värld, oåtkomlig för dagens dödliga.

Det finns något nervöst och ängsligt över denna modernitetens navelskådning, som representeras i lika hög utsträckning inom finkulturen, det vill säga på konstmuseer och teaterscener, som inom populärkulturen. Det senare fältet har Simon Reynolds beskrivit i boken Retromania: Pop Culture’s Addiction to its Own Past, som handlar just om
populärkulturens fixering vid sitt eget förflutna. I takt med att populärkulturen kommit att överta högkulturens roll som gemensam referensram och vägledare har den också kommit
att bli mer och emr besatt av sitt eget förflutna.

Tidigare hämtade populärkulturen sin inspiration från hela kulturhistorien, inte minst från högkulturella uttryck. Folklig kultur var inte sällan elitens kultur som sipprat ned och stöpts om och populariserats. Dagens populärkultur, som föddes i samband med massproduktionen och mediernas framväxt och som exploderade under efterkrigstiden, känner inget behov av sådana vidare referensramar.

Istället återanvänder man och idisslar samma uttryck och poser om och om igen, i knappt modifierade skepnader. Dagens popkultur är något av en palett där de olika  musikgenrerna från 1900-talets andra hälft presenteras var för sig eller i hybridformer. Populärkulturen har blivit autonom och återvinningsbar, men också historielös och i många stycken meningslös eftersom dess uttryck oftast berövats de sammanhang som gjorde dem meningsfulla. Istället för att ösa ur den rika källa till kunskap och erfarenheter som mänsklighetens samlade kulturhistoria utgör, väljer man att blott fokusera på det korta ögonblick som utgör tiden efter andra världskriget.

Gamla motsättningar om gott och ont har upplösts i tomma intet och ersatts med 1900-talets stora drama: kampen mot nazismen. Skurkarna på dagens teaterscener förses så gott som alltid med attribut som skall föra tankarna till Hitlertyskland: mausergevär, Lugerpistoler och blanka ridstövlar äro legio. Förmodligen är det också här man finner svaret till populärhistoriens närmast obscena fixering vid tredje riket.

Tillbaka till Ted Hughes tolkning av Orestien på Stockholms stadsteater, i regi av Tobias Theorell. Jag är inte säker på om jag gillar greppet att låta dessa tre tragedier smälta samman till en enda pjäs. Det blir alldeles för rapsodiskt och korthugget, dialogen nedskalad till ett minimum. Kanske misstänker man att dagens teaterpublik inte klarar av att se tre stycken två och ett halvt tusen år gamla pjäser i följd. Kanske misstänker man rätt.


Greppet att förlägga pjäsen till mellankrigsmiljö funkar, även om greppet som
sagt knappast känns nyskapande. Däremot undrar jag vad syftet är med de
frekvent förekommande sångnumren på tyska. Är syftet att ytterligare förstärka
associationsbanorna i riktning tredje riket?

Ensemblen gör emellertid en strålande insats, såväl Ann Petréns Klytaimestra, Lennart Jähkels Apollon och Rickard Forsgrens Aighistos är lysande. Orestes själv, gestaltad av Andreas Kundler, gör dock en något slätare figur, men spelar å andra sidan piano med den äran. Det är lovvärt att Stadsteatern tar sig an västerlandets förste kände dramatiker, och jag hoppas att vi får se fler uppsättningar av det slaget i Stockholm framöver.

Som en beklaglig parentes kan nämnas att några inbjudna skolklasser under föreställningens gång skämde ut sig i publiken så till den milda grad att ensemblen fick avbryta mitt i en scen och be dem lämna lokalen.  Om detta är ett tecken på ungdomens eller lärarkårens förfall må vara osagt. Möjligtvis bägge.

SvD, DN, Expressen