Intellekt och politik i populärkulturen

När Dagens Nyheters populärkulturjournalist Hanna Fahl i SVT:s kulturpanel imorse utgöt sig över hardcorebandets Refused förestående återförening beskrev hon deras musik som ”intellektuell”. På frågan om vad som var intellektuellt med deras musik svarade hon att deras texter ”alltid är politiska, har alltid ett budskap”.

Att ha en politisk uppfattning är inte särskilt intellektuellt, inte heller att framföra ett budskap. I själva verket är politiken företrädesvis en antiintellektuell verksamhet. Många väljer politisk ståndpunkt utifrån magkänsla, uppfostran eller engagemang i någon konkret sakfråga, andra för att de lockas av makten och ränkspelet. Visst finns det undantag, personer som ger sig in i politiken på grund av ett intellektuellt förhållningssätt och ett intresse för ideologi och filosofi. Är detta intresse inte kombinerat med en fallenhet för politiskt rävspel blir dessa personer emellertid sällan långvariga inom politiken.

Att politiken kan vara en antiintellektuell verksamhet fick vi ett smakprov på häromdagen då två ledamöter i moderata ungdomsförbundet gick ut med ett ”nyårslöfte” till sina medlemmar som bland annat innefattade ”färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte – oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.” man undrar om diskuterandet av poesi, filosofi och litteratur verkligen är så omfattande inom MUF att det kan vara ett problem? Denna typ av inställning är en av förklaringarna till varför jag själv alltid hållit mig borta från partipolitiken.

Slående är dock hur ofta representanter för populärkulturen, både dess utövare och journalister som Fahl, Strage, Lokko med flera, förväxlar politiskt engagemang med intellektualism. Förmodligen står förklaringen att finna under modernismens storhetstid då radikala intellektuella inom kulturen strävade efter att omsätta sin intellektuella verksamhet i politiska budskap och handling.

I dagens postmoderna era tycks bara de politiska pamfletterna kvarstå, medan den intellektuella verksamheten tycks ha upphört. Förmodligen är det därför man idag uppfattar den som har en politisk åsikt att torgföra som intellektuell, oavsett hur illa underbyggd den är.

3 kommentarer

  1. Nu har jag inte läst så överdrivet mycket av Lokko och Strage det sista decennierna, men när de skrev i Pop och Bibel så fick jag intrycket att det enligt dem inte var särskilt bra med ”intellektuell” eller pretentiös popmusik.
    Jag kan naturligtvis ha fel men jag kan inte komma på en enda gång någon av dem blandat ihop intellektualism med politiskt engagemang. Däremot brukade väl iaf Lokko se politik där det inte var uppenbart, som i soulorkestrar från sextiotalet osv?

    1. Nu hittar jag inte för ögonblicket något konkret exempel, men jag minns att samtliga dessa vid tillfällen har använt politiskt engagemang som bevis för intellektuellt förhållningssätt hos popartister.

  2. En halmubbe att ta avstamp i Refused. Man behöver lite förberedelse för att förklara varför Refused i varje fall försökte vara intellektuella före politiska. Mot slutet gjorde de hellre en låt om en text av Noam Chomsky, Guy Debord, Emma Goldman än slagordsmässande, alltid i någon slags ”dålig konstnär lånar, bra konstnär stjäl”-anda vilket man kan se som en reaktion mot ”typisk” slagordspunk, även om det säkert finns tendenser till det (”Måste trampa trampa bromsen”). Självklart ger detta dock inte ett resultat av ”intellektuell musik”, vad man än tycker om jazzighet, och självklart slog det också bakut och Lyxzén började med närmast övertydliga slagord i T(I)NC och sedan antiintellektualism i bl a AC4 (nu tänker jag enbart textmässigt och inte ”tanken bakom”, estetiskt, eller summan av kardemumman)

Lämna ett svar till Lars Anders Johansson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.