Johan Hakelius sätter i sin senaste kolumn fingret på en allt mer aktuell problemställning inom kulturområdet, inte minst då inom musikvärlden. De dumpade priserna, på såväl inspelad musik som på konserter, som ofta tangerar noll, påverkar också i vilken grad vi uppskattar musiken vi lyssnar på. Jag har själv upplevt fenomenet både i rollen som artist och i rollen som publik.
Jag minns hur jag som tonåring brukade bege mig till den lokala skivaffären för att stå och hänga vid provlyssningshörlurarna tillsammans med de andra musiknördarna för att lyssna till nya, eller åtminstone för mig nya, skivor för att få beslutsunderlag inför den urvalsprocess som betingades av att inkomsterna var begränsade.
När väl beslut var fattat och skivan inköpt bar det hastigt av hemåt för en ny högtidsstund – den första genomlyssningen. Med bookleten i handen lyssnades sedan hela skivan igenom, noggrant och uppmärksamt, en eller två gånger. Text, musik, arrangemang, omslagets utformning, allt slukades och bedömdes.
Jag förmodar att jag för den unga generation som aldrig hann grundlägga något skivköparbeteende låter lika stofilartad som de gamla vinylnördarna kunde låta i våra ögon, vi som knappt han börja köpa vinylskivor förrän hela branschen ställde om till digitalt format. Mitt syfte är emellertid inte att kverulera eller att slå fast att allt var bättre förr, för så var det inte. Jag försöker bara sätta fingret på någonting som gått förlorat, också för konsumenterna.
Att genom streamingtjänster som Spotify ha omedelbar tillgång till nästan all världens musik innebär naturligtvis enorma fördelar för publiken. Att kostnaden för denna tillgång dessutom är oerhört låg är naturligtvis ytterligare en stor fördel. Om man jämför de summor av mina futtiga studiebidrag som jag lade på skivinköp med de 99 kronor i månaden som jag betalar för mitt Spotify premiumabbonnemang idag så är det naturligtvis en enorm skillnad. Vore jag en tonårig musiknörd idag skulle jag förmodligen spara stora slantar på att prenumerera på en streamingtjänst isgtället för att köpa skivor.
Frågan är dock om det går att vara ung musikbörd idag på samma sätt. Tillgängligheten kan också innebära ett problem för konsumenten, eller snarare det beteendemönster som blir en följd av tillgängligheten. Precis som Hakelius noterar i sin kolumn så är det momentet av sållning som har gått förlorat, den valsituation som följer av ändliga resurser. Vi uppskattar mer den musik som vi lyssnar till som följd av ett aktivt val än den som bara finns där, alltid, oavsett. Visst är det ett aktivt val också att klicka på en låttitel i en Spotifylista, men det är inget val som innebär att man väljer bort något annat. Med streamingtjänsterna behöver vi aldrig välja bort något, vi kan få allt, genast.
Detta skapar en form av likgiltighet som, i kombination med att den mesta musiken konsumeras via mobiltelefonen eller vid datorn, medan vi är upptagna med någonting annat samtidigt, gör att allt mindre intresse ägnas åt själva musiken. Streamingåldern har inte lyckats hitta ett substitut för det fokuserade intresse som den av ändliga resurser framtvingade valsituationen medför. I dess ställe har vi fått en likgiltig, avmätt kulturkonsument som på sin höjd lyssnar med ett halvt öra.
Som artist har jag upplevt liknande mekanismer. Dels skillnaden mellan landsort/storstad där landsortspubliken tenderar att vara mer entusiastisk och fokuserad på vad som händer på scenen medan storstadspubliken, mättad med det ständigt tillgängliga stora nöjesutbudet, agerar avmätt, likgiltigt och blaserat. Dels i form av kontrasten mellan konserter där publiken betalat en entréavgift för att få lyssna och gratiskonserter. Publik som har betalat för att komma in är så gott som alltid mer fokuserad och mer välvilligt inställd än den som kommit in gratis.
Självklart är lättillgänglig och billig kultur någonting positivt, bara vi kunde komma till rätta med den likgiltighet som följer i dess spår. Gratiskulturen har inte bara reducerat kulturens ekonomiska värde, den har också devalverats emotionellt.