Varje midsommar slås jag av hur pinsamt okunniga svenskar överlag är om sina egna traditioner. Jag räknar delvis mig själv till den skaran. Midsommarafton är svenskens egentliga nationaldag, fast utan allt storvulet nationalistiskt bjäfs som andra folk brukar dränka sin fosterlandskärlek i. Istället väcks inför midsommarafton i svenskens hjärta en åstundan att fira en äkta, traditionell svensk midsommar.
Man ger sig ut i grönskan, helst på landet eller i skärgården om man har möjlighet, annars i någon park eller trädgård. Med sig har man sill och nubbe, och jordgubbar givetvis. Efter att sillunchen intagits, förhoppningsvis är det någon i sällskapet som kommer ihåg några snapsvisor, annars får man nöja sig med Helan går. Därefter bär det av ner till ängen och det är nu svenskens pinsamma okunskap om sina egna traditioner verkligen kommer i dagen.
Först får bygdens karlar visa armkraft och mannamod vid den resningen av midsommarstången, därefter träder några lokala förmågor fram med dragspel och gitarrer för att leda dansen kring densamma. Repertoaren är välbekant: Små grodorna, Vi äro musikanter, Räven raskar över isen. Märkligt välbekant faktiskt. Var det inte samma sånger som sjöngs på julafton? Och på julgransplundringen.
De snapsångande och sillstinna vuxna och deras telningar hasar runt stången, varv efter varv, i takt med dragspelsmusiken, febrilt kämpande med att erinra sig hur rörelserna till respektive dansvisa egentligen ska vara. Ingen tycks komma ihåg. Stor lättnad infinner sig vid Små grodorna eftersom texten där ger vägledning.
Intresset för traditioner tycks ha kommit tillbaka på senare år, inte minst hos yngre generationer. Problemet är emellertid att en tradition kräver kontinuitet. Den måste traderas från generation till generation för att hållas levande och utvecklas organiskt.
Uppstår det ett glapp om en eller flera generationer får man antingen släpa fram sedvänjorna som museiföremål från folklivsböcker och etnologiska avhandlingar, eller så får man uppfinna traditionerna på nytt, som något slags skenbilder av de gamla traditionerna. Så gjorde man under artonhundratalet när man konstruerade nationella kulturer åt nationalstaterna.
Ingen verkar hursomhelst komma ihåg de danslekar som alla är överens om tarvas för att det ska räknas som ett genuint svenskt midsommarfirande. Det svenska kulturarvet tycks ha reducerats till en handfull danslekar som liksom sillen, ägghalvorna och nubben, återanvänds vid alla högtider eftersom det är det enda man kommer ihåg. Ingen frågar sig om det är rimligt att sjunga om räven raskar över isen i midsommartid.
Trubaduren i egen hög person. I bakgrunden syns svenskar som på traditionsenligt vis förgäves försöker erinra sig rörelserna till danslekarna.