När Sven-Bertil Taube i förra veckan i sin fars fotspår intog Gröna Lunds stora scen och sjungande slog fast att ”Här är den sköna sommar som jag har lovat dig” – då är den svenska sommaren också här på allvar. Ingen annan diktare har som Taube lyckats personifiera den svenska sommaren.
Själv beklagade han att han mest skulle ”bli ihågkommen för skärgårdskiten” och åstundade större erkänsla för sitt övriga konstnärskap. Även om Taubes bildkonst och prosa kanhända är oförtjänt bortglömd är vi många som är tacksamma för ”skärgårdsskiten”.
Traditionen inleddes av Evert Taube 1962 och fortsatte fram till 1973, tre år före skaldens död. De sista åren genomfördes konserterna tillsammans med sonen Sven-Bertil som sedan själv tog över. Sven-Bertil, själv ingen skald, lyckades med den otacksamma utmaningen att bli den främste uttolkaren av sin fars visor och har därmed blivit dennes musikaliske arvtagare, även om det fått till konsekvens att hans egen talang och karriär stundtal överskuggats av faderns trots att de bägge i själva verket varit verksamma på helt olika områden. Den ene som diktare och den andre som skådespelare.
Onsdagens konsert bjöd på en Sven-Bertil Taube i högform med gästerna Salem al-Fakir och Sarah Dawn Finer på ett strålande humör. al-Fakirs framförande av ”Här Rose-Marie syns blåa Nämndöfjärden” och ”Brittisk ballad” var briljanta.
Men även om det finns många duktiga Taubetolkare i vårt land känns det svårt att se någon ta över den traditionella Taubekonserten på Grön Lund när Sven-Bertil blivit för gammal. Låt oss hoppas att det dröjer.
Trots regntunga skyar var det fullsatt framför Gröna Lunds scen när Sven-Bertil Taube md gäster på traditionsenligt vis invigde den svenska sommaren.
I tävlingen På Spåret för ett par år sedan så sjöng Sven Bertil Taube Sjuttonde balladen. Ingen av deltagarna visste att Evert Taube hade skrivet den.Det trodde man inte att Evert Taube skulle bli bortglömd men tyvärr har han blivet det.