Den årliga Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är ett säreget fenomen. En märklig hybrid mellan branschmässa och marknadsplats. Å ena sidan är den som ett slags almedalsvecka för kulturbranschen där förläggare och författare, mediechefer och journalister minglar och intrigerar, gör affärer och hånglar. Å andra sidan fungerar den som ett slags koncentrerad bokrea för vanligt folk som är helt ointresserade av branschens interna intriger.

Medan de flesta branschfolk som figurerar på mässan tycks vara tillresta från annan ort, företrädesvis huvudstaden, verkar den gemene besökaren vara en infödd Göteborgare. Redan denna geografiska och kulturella skillnad skapar en distans mellan branschfolket och de som förväntas komma dit och köpa böckerna.

En iakttagelse som jag har gjort är att de som är på mässan i någon form av uppdrag alltid verkar på gott humör medan de som går dit frivilligt och dessutom betalar dyra pengar för att komma in alltid ser sura ut. I vanliga fall brukar det ju vara tvärtom – om man gör något i tjänsten är det tråkigare än om man gör det av fri vilja. Förmodligen beror detta på att branschfolket är på lägerskola – bor på hotell och slipper vardagens bestyr.

Tydligen testade man att hålla bokmässa i Stockholm något år, men fick lägga ned, eftersom entusiasmen uteblev. Då blev man ju, som DN:s kulturchef Björn Wiman uttryckte det häromdagen, ”tvungen att åka hem och steka fiskpinnar” efter mässdagens slut. I Göteborg fortsätter festandet till arla morgonstund, även om de mer rutinerade besökarna givetvis ser till att få sig några timmars sömn så att de är fräscha till dagens åtaganden.

Varför de vanliga mässbesökarna, alltså de som är där för att köpa böcker, ser så sura ut, har jag emellertid svårt att förstå. En gissning skulle kunna vara att de snabbt kommer till insikt om att det inte var värt att betala entrépriset för att trängas i trånga gångar med dålig luft, stickande lysrörsbelysning och 100 000 andra som också är på jakt efter billiga böcker. Med tanke på hur dyra seminariekorten är kan jag svårligen tänka mig att särskilt många betalar för dessa ur egen ficka.

Årets bokmässa kändes något mer avslagen än förra årets. Om det var på grund av att årets tema ”norden” var mindre stimulerande än förra årets ”Tyskland” ska vi låta vara osagt men helt uppenbart kändes såväl seminarie- som monterprogrammen andefattigare än tidigare. Många organisationer hade dessutom bantat ned sina delegationer till en bråkdel av vad de brukar ha på plats. Kanske kan det ses som en indikation på en allmän lågkonjunktur för kultur- och mediebranschen.

Deckarseminarierna drog emellertid precis som vanligt fulla hus, vilket kan kännas en aning beklämmande med tanke på hur mycket annat som trots allt fanns att tillgå i det digra programutbudet.

Precis som förra året utgjorde Hotell Gästis monter med Lenintema ett kuriöst inslag (även om också de slagit på mindre stort i år). Det är alltid lika fascinerande att åse hur kultur- och medieeliten, som brukar skrika rakt ut så snart Jimmie Åkesson syns på teve, ser mellan fingrarna med denna oförblommerade hyllning till en av 1900-talets största massmördare.

I samma anda bjöds Jan Myrdal in till Aftonbladet kulturs monter, när han inte representerade i Jan Myrdalsällskapets egen monter. Osmakligt är bara förnamnet.

 

Missförstå mig inte. Jag tycker att det ska vara högt i tak. Jag tycker att även osmakliga åsikter ska få torgföras. Det som stör mig är dubbelmoralen, att vissa totalitära ideologier ska fördömas, men inte andra. Att det rentav är socialt acceptabelt att hylla vissa massmördare.