Kartan och verkligheten

Anders Wall-föreläsningen i entreprenörskap 2012

Vikten av en faktabaserad världsbild

En av de mest frustrerande aspekterna med att försöka diskutera politik och samhällsfrågor i Sverige är att någon egentlig diskussion baserad på åsiktsskillnader nästan aldrig hinner komma till stånd. Istället för att diskutera väsentligheterna fastnar man i en diskussion om hur verkligheten i själva verket ser ut. Anledningen till detta är en utbredd tendens i de flesta politiska läger att vilja lägga verkligheten till rätta utifrån de egna ideologiska ståndpunkterna. Detta ideologiska önsketänkande kväver effektivt alla försök att föra en seriös diskussion.

Jag åhörde för en tid sedan några vänsterstudenter, med alla de sedvanliga attributen, som satt på Ofvandahls i Uppsala och pluggade tillsammans. Efter en stund gled samtalet in på författarinnan Ayn Rand och hennes verk:

Vänsterstudent 1: Jag vågar inte läsa Ayn Rand.
Vänsterstudent 2: Inte jag heller, hon är farlig!
Vänsterstudent 3: Jag vet, särskilt Atlas shrugged. Folk blir som förbytta när de har läst den!
Vänsterstudent 1: Jag har sett det med egna ögon: kompis efter kompis har läst den och förvandlats till galna nyliberaler!
Vänsterstudent 2: Fy fan! Nej, då ska jag verkligen inte läsa den.

Just denna benägenhet att sky all form av litteratur som inte bekräftar de egna fördomarna är visserligen inget som enbart förekommer på vänsterkanten men är signikativt för den svenska debatten. Oviljan att pröva de egna åsikterna eller testa den egna verklighetsbeskrivningen mot verkligheten undanröjer effektivt förutsättningarna för att komma vidare, både den enskilde debattören i sin personliga utveckling och samhällsdebatten i stort.

Lösningen heter en faktabaserad världsbild. Istället för att utgå från sina önskemål om hur verkligheten borde vara beskaffad och sedan leta efter fakta som stödjer denna verklighetsbeskrivning bör man förutsättningslöst försöka ge sig ut på jakt efter en så korrekt omvärldsbeskrivning som möjligt för att först därefter dra eventuella politiska slutsatser. Resultatet kan ofta bli häpnadsväckande annorlunda jämfört med vad man hade förväntat sig.

Hans Rosling

Någon som verkligen gått in för att bibringa oss en faktabaserad världsbild är läkaren och föreläsaren Hans Rosling som med sitt magistrala folkbildningsprojekt www.gapminder.org reser världen runt och föreläser om den demografiska utvecklingen i världen. Med hjälp av en genial pedagogisk modell redovisar han global befolkningsperspektiv på ett begripligt och underhållande vis.

Igår hade jag glädjen att höra honom under den årliga Anders Wallföreläsningen i entreprenörskap i universitetsaulan i Uppsala. Rosling är inte bara ute på en lovvärd pedagogisk mission för att nyansera debatten, han är också en lysande föreläsare. Känslan efteråt kan närmast beskrivas som en blandning av vemod och framtidsoptimism. Vemod över hur illa ställt stora grupper i världen, framförallt i Afrika söder om Sahara, alltjämt har det ställt, och vemod över hur illa det är med omvärldskunskaperna, inte minst i Sverige. Som Rosling konstaterar: svenska studenter har när de tar examen en omvärldsbeskrivning som var relevant när de själva föddes.

Framtidsoptimismen kommer sig av hur mycket bättre världen har blivit, i både relativa och absoluta tal. Fattigdomen minskar och välståndet ökar över nästan hela världen, de länder som var utfattiga för bara några årtionden sedan börjar med stormsteg närma sig vår egen levnadsstandard. Att det är den globala marknadsekonomin som åstadkommit detta är ingenting att hymla om, vilket gör det särskilt beklämmande att se så illa underbyggda reportage som det i Kalla Fakta häromkvällen.

Det är den absoluta fattigdomen som är ett problem och den minskar vi bara kortsiktigt genom biståndsinsatser och jämlikhetssträvanden, för att utrota den krävs ökad tillväxt, något Rosling med hjälp av befolkningsstatistiken kan visa svart på vitt. Kanske skulle reportrarna på kalla fakta ha besökt Roslings hemsida Gapminder.org innan de började med sin research.

Övriga höjdpunkter under Wallföreläsningen var Björn Kjos, mångsysslare och VD för flygbolaget Norwegian som sannerligen gav skäl atts e optimistiskt på framtiden, inte minst vad gälelr sambandet mellan affärsframgångar och miljömässig hållbarhet, Monica Lindstedt, grundare av hemtjänstföretaget Hemfird och tidningen Metro, som gav intressanta perspektiv inte minst på den bisarra debatten om vinst i välfärdsföretag som pågår just nu. ”Det var under dessa år med röda siffror som jag lärde mig avsky tillväxt utan lönsamhet”, konstaterade Lindstedt och satte fingret på varför det är en idiotisk ´de att förbjuda vinstuttag: vem skulle starta ett företag i någon sektor som helst om inte risktagande kompenserades av möjligheten att göra vinst?

Ytterligare en inspirerande talare var Jacob de Geer, grundare till kortbetalningsföretaget iZettle. Wallföreläsningarna i Uppsala är en unik företeelse där akademi, näringsliv och kultur möts och åstadkommer en helhet som är större än summan av delarna. En typ av initiativ som jag hoppas att vi kan komma att se mer av framöver.

20121108-143311.jpg

Hans Rosling.

20121108-143327.jpg

Monica Lindstedt.

20121108-143342.jpg

Jacob de Geer.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.