Har gått runt med en molande känsla av oro i magen i fler dagar nu, utan att kunna riktigt sätta fingret på vad felet bestått i. Idag när jag gick in på min Facebook och fick se bilder från den pågående rivningen av Råsunda fotbollsstadion föll bitarna på plats. Det sägs att syskon kan känna på sig när ett annat syskon drabbats av något allvarligt, trots att det sker på andra sidan jorden, eller att man kan förnimma en älskads död utan att ha nåtts av nyheterna. Som ett slags fantomsmärtor.
Missförstå mig inte. Jag är ingen hopplös bakåtsträvare som vill att allt skall förbli vid vad det har varit bara för sakens skull. Råsunda var slitet och nedgånget och någonting behövde göras. En rejäl upprustning eller nybygge var alternativen. Då en upprustning skulle kosta lika mycket som ett nybygge utesluts det alternativet. Hade man haft någon som helst känsla för historien hade man dock valt att bygga den nya arenan på samma tomt som Råsunda, och behållit det gamla namnet. På samma sätt som man gjorde i Göteborg med Gamla Ullevi.
Man borde dessutom ha byggt en arena som var anpassad till behoven hos de som ska använda den, snarare än ett monument över de kommunpolitiker, förbundspampar och byggföretag som fattat besluten. Att det krävdes mutor och ljusskygga tillvägagångssätt för att få projektet i hamn visar att det saknade förankring hos såväl skattebetalarna som fotbollspubliken. AIK, som redan i de ursprungliga kalkylerna förväntades vara den största hyresgästen, fick inte komma in i processen förrän i princip allt var klart.
Lärdomarna från Globen city borde också ha gett vid handen att en konstgjord stadsdel som byggs upp kring en idrottsarena sällan blir särskilt trevlig att vistas i. Allt tyder på att den så kallade Arenastaden kommer att bli precis lika själlös som Globen city är idag, ännu över tjugo år efter uppförandet. På samma gång förlorar centrala Solna sitt viktigaste landmärke när Råsunda stadion rivs. Istället kommer man att uppföra själlösa bostadsrätter i samma fula nyfunkisstil som allt annat fuskbygge som slår upp som svampar ur jorden överallt i Stockholm. Bostadsbristen gör att byggbolagen knappast behöver bry sig om att bygga trevliga hus – folk flyttar in i vad som står till buds.
Att man dessutom sålde ut namnet till den nya nationalarenan måste sägas vara spiken i kistan. Ett företagsnamn, som dessutom byts ut efter att avtalsperioden löpt ut, kan aldrig få samma historiska klang som en arena som är uppkallad efter platsen där den ligger. Att Swedbank sedan valde att efter mutskandalerna ge bort namnet till anti-mobbningsorganisationen Friends gjorde inte saken bättre.
Häpnadsväckande är dessutom alla praktiska bekymmer som man borde ha kunnat förutse. Ta trafiksituationen – hur kommer det sig att alla är så överrumplade över att antalet bilar ökar när det är landskamp? Borde man inte ha tillsett att det fanns adekvata bilvägar och parkeringsplatser? Eller detta med kollektivtrafiken – hur kan man lägga en så stor, publikdragande anläggning så långt från pendeltåget och helt utan tillgång till tunnelbana?
Att kameraplattformen för tevesändningar har placerats för högt upp så att kameravinkeln från fotbollsmatcherna blir helt fel är också ett mysterium. Liksom det faktum att de nedre läktarsektionerna är så flacka att de övre hamnar onödigt långt bort från planen. Att himlen dessutom endast kan skymtas genom ett litet hål i taket, till stor del täckt av en gigantisk jumbotron, är inte heller någon stämningshöjare. Att man dessutom flaggat för att denna öppning ska vara stängd under de allsvenska fotbollsmatcherna gör inte saken bättre.
Dödgrävarstämningen på träningslandskampen mot Argentina ingav inte heller någon förtröstan inför framtiden. Låt oss hoppas att det blir bättre när arenan fylls av riktiga fotbollssupportrar när alsvenskan drar igång. Frågan är bara var röken från bengalerna skall leta sig ut, om taket är stängt …
Än en gång – Råsunda, tack för allt, vi kommer att sakna dig.