Konstnärlig kvalitet, kommersiell framgång och kulturellt kapital

Jag har nyligen debuterat som utgiven poet, med diktsamlingen Segelmakaren på Hydra förlag. Enligt sociologen Pierre Bourdieu, som i sitt epokgörande verk Konstens regler utvecklar teorier om kulturella fält och kulturellt kapital befinner jag mig som poet högt upp i den kulturella näringskedjan eftersom poesi rankas som den högsta litteraturformen enligt det kulturella fältets egna spelregler.

Dessvärre innebär detta även att jag befinner mig längst ned på den kommersiella skalan eftersom den kulturella statusskalan och den kommersiella framgången står i ett motsatsförhållande till varandra.

På det sena artonhundratalets franska litteraturscen, som huvuddelen av Bourdieus undersökning handlar om, var teatern den mest kommersiellt gångbara litteraturformen, och således den med lägst kulturell status. Poesin var desto mer svårsåld med åtnjöt därför desto högre respekt. Tidens författare hade alltså att välja mellan kommersiell framgång och tryggad ekonomi eller att hanka sig fram som poeter men åtnjuta kollegornas respekt och beundran. Idag ser vi en liknande situation där skönlitterära författare som makarna Ahndoril väljer att skriva kriminalromaner för att det är där som den betalande publiken finns.

När man talar om värdeskalor i kulturlivet finns det, minst, tre parallella sådana: Dels de redan nämnda som mäter kommersiell framgång respektive status inom det kulturella fältet och dels den svårfångade som mäter verkshöjd eller kvalitet. Denna sista bedömningsgrund sattes ur spel för snart hundra år sedan och många av kulturlivets problem alltsedan dess emanerar från detta.

Den tydligaste symbolen för detta uppbrott är Marcel Duchamps utmaning av den traditionella konstsynen och introducerandet av det institutionella konstbegreppet, som gjorde gällande att konst definieras som det som konstlivet definierar som konst. Detta illustrerade Duchamp genom så kallade ready mades, det vill säga helt vardagliga föremål som genom att de ställdes ut i konstsammanhang kom att åtnjuta status som konst.

Med ready mades intåg på konstscenen försvann möjligheten att bedöma konst efter traditionella kvalitetskriterier. I dess ställe fick vi en pandoras ask av subjektivt tyckande där din position är viktigare än dina förkunskaper. Konsekvensen ser vi i dagens konstmarknad där samlare har kunnat haussa okända konstnärskap genom att köpa på sig stora delar av produktionen för att sedan sälja av när värdet stigit.

I och med att den postmoderna relativismen satt den konstnärliga kvaliteten ur spel är den kommersiella värdeskalan – som endast tar hänsyn till ekonomisk framgång – och det kulturella fältets egen statushierarki (som är en inverterad version av den kommersiella skalan) de enda kvalitetsbedömningskriterier som vi kan använda oss av, vilket har lett till ett skyttegravskrig mellan den politiska högern och den politiska vänstern, där vänstern tillägnat sig det kulturella fältets interna motvilja mot kommersiell framgång. Frånvaron av ett kvalitetsbegrepp har dock gjort detta motstånd till en skrattspegel av sitt ursprungliga syfte där brist på kommersiell framgång blivit ett kvalitetskriterium i sig.

Till exempel hör man ibland samtidskonstnärer föra cirkelresonemanget att det offentliga bör stödja sådan kultur som inte kan bära sig på marknaden och eftersom den egna konsten inte bär sig på marknaden (eftersom ingen är intresserad av den) förtjänar jag att försörjas av det offentliga. Inte sällan försöker dessa konstnärer fylla tomrummet som kvalitetskriteriet lämnat efter sig med ett politiskt budskap.

På högersidan låter man istället alltför ofta den kommersiella framgången agera kvalitetsmått, vilket leder till ett upphöjande av det breda, folkliga och banala som föraktas av den kulturella eliten. Den traditionella kulturens strävan efter objektiva kvalitetskriterier (som förvisso skiftade med tiden och var under ständig omvärdering) upplevde sin sista storhetstid under det modernistiska genombrottet. I detta avseende är modernisterna snarare att betrakta som de sista eftersläntrarna efter den traditionella, dialektiskt framvuxna och kumulativt uppbyggda kulturen  än som portalfigurer för den nya värld som skulle öppna sig efter dem. Modernisterna var förtrogna med den tradition som de protesterade emot men samtidigt ville rädda från massproduktionens och maskulturens utslätning, till skillnad från sina sentida epigoner vars historiska horisont sträcker sig till 1900-talets början.

Är det då möjligt att återupprätta kvalitetstänkandet i en postmodern värld? Kanske finns lösningen hos populärkulturen. Fördelen med kultur som skall konsumeras är att den måste tilltala någon. Modernisternas försök att rädda högkulturen undan massproduktion och kommersialisering gjorde att konstnärerna vände sig bort från publiken. Att vara svårtillgänglig blev ett självändamål. Med den institutionella konstteorin frigjordes konsten helt från konstverket – det blev den bakomliggande teorin som blev det väsentliga. Samma sak gällde poesin som blev mer och mer introvert. Idag har högkulturen blivit en subkultur bland andra, en livsstils- och statusmarkör som förvisso har betydelse men som förlorat den normerande position som den hade fram till mitten av förra århundradet.

Samtidigt har populärkulturen gått i motsatt riktning. Den uppdelning i fin- och fulkultur som tidigare gjordes (och som manifesteras i många tidningars uppdelning mellan kultur- och nöjesbevakning) är inte längre möjlig, åtminstone inte på genrebasis. Inom det som kallas populärkultur ryms några av samtidens mest avancerade kulturyttringar – episka tv-serier, symfonisk metal och många fler, som fyller den funktion högkulturen gjorde tidigare. Det finns utomordentligt smala subgenrer och subsubgenrer med häpnadsväckande initierad publik. Några av samtidens skickligaste målare ägnar sig åt att illustrera bokomslag och datorspel medan de som går ut prestigutbildningar som Konstfack eller ställer ut på Liljevalchs ofta är rena klåpare vad hantverket anbelangar.

Populärkulturens uttolkare besitter dessutom så mycket kulturellt kapital att de tillfrågas i alla möjliga samhällsfrågor, även sådana som uppenbart ligger långt utanför deras kompetensområden. Därför vänder man sig till popskribenten Andres Lokko för att få analyser av det politiska läget i Storbritannien.

Begränsningen med dagens populärkultur består i att den delar, eller åtminstone delade, modernismens brist på historiemedvetenhet. I de popskribenternas värld började historien efter andra världskrigets slut, då masskulturen slog igenom tack vare massmedia och artister kunde nå en aldrig tidigare skådad stjärnstatus genom att nå ut till en större publik än någonsin. I  populärkulturens interna logik ligger liksom id et moderna projektet behovet av ständig förnyelse, detta behov är lika avgörande som det teknologiska paradigmskiftet för att förstå populärkulturens historielöshet.

Behovet av en övergripande berättelse, som förut fylldes av högkulturen, är emellertid universellt, varför populärkulturen har skapat sin egen historia och mytologi med egna hjältar, skurkar och helgon. Det är emellertid en kulturhistoria som endast sträcker sig ca 70 år tillbaka i tiden och som därför blir begränsad som inspirationskälla för den nyskapande kultur som tenderar att upprpea sig själv.

På sistone har det emellertid dykt upp allt fler tecken på att populärkulturen håller på att spränga den tvångströja som modernitetstanken lagt på den, och börjat återknyta banden till den äldre kulturhistorien. Medan högkulturen marginaliserat sig själv och reducerats till en subkultur kommer räddningen från populärkulturen. Men inte i den snäva bemärkelse som de grånade popskribenterna – de som alltjämt klamrar sig fast vid sitt avståndstagande från allt som är äldre än 1963 – använder utan i bemärkelsen den kultur som människor konsumerar idag och där hantverksskicklighet, traditionsmedvetenhet och kunskap spelar större roll än vid de konstinstitutioner där Duchamps ”ifrågasättande av konstbegreppet” idisslats i ett sekel.

En framstegstanke som inte bygger på ett kategoriskt avståndstagande från allt som varit tidigare är en förutsättning för ett användbart kvalitetsbegrepp. Den som ständigt tvingas att uppfinna hjulet på nytt har ingenting att jämföra sig med. Kanske har den moderna populärkulturen blivit tillräckligt gammal för att kunna skaka av sig den naiva föreställningen att nyskapande och kvalitet är synonymer. Genom att söka sig bakåt till den traditionella högkulturen kan dagens populärkultur runda det moderna experimentet och få en outsinlig källa av mänskliga landvinningar att ösa ur. Förutsättningarna har aldrig varit bättre.