En god vän uppmärksammade mig nyligen på att ordet pantalongficka nu fallit offer för den Svenska Akademiens barbariska utrensningsiver avseende sin ordlista. Denna institution, som på Gustav III:s uppdrag är satta att värna ”snille och smak” har gjort det till sin uppgift att inte bara vaka över det svenska språket och samla det i sin ordlista. utan att även rensa detsamma genom att stryka ord som inte är tillräckligt populära.
För några år sedan rann sinnet på undertecknad när jag lästa ett ordet budoarstämning hade rensats ut (tillsammans med andra användbara konstruktioner som ”herdinnedräkt” och ”kuskpojke”). Eftersom jag visste att Akademien tillämpade den besynnerliga bedömningsgrunden att utgå ifrån vilka ord som figurerade flitigast i medierna (och därför samma år som ”budoarstämning” föll bort inkluderade ord som ”nakenchock” och ”kotlettfrisyr”) beslöt jag mig för att dra mitt strå till stacken i kampen för ett återinförande.
Jag tänkte att om jag skrev en sång med titeln Budoarstämning, och sedan döpte hela min kommande skiva till detta, skulle namnet förhoppningsvis användas i recensioner och andra mediala sammanhang, vilket i förlängningen skulle leda till en renässans för ordet ifråga. Jag tog varje tillfälle i akt: när jag efter skivsläppet intervjuades i Sveriges Radios program Karlavagnen lyckades jag nämna ordet budoarstämning hela 17 gånger på tre minuter! Ordet lyser emellertid alltjämt med sin frånvaro i SAOL.
Vi kan dock trösta oss med att ett ord som fallit bort ur listan inte har raderats ut ur svenska språket, så länge det finns kvar i litteraturen och i talspråket. Till saken hör också att det framförallt är sammansatta ord som fallit bort, medan deras beståndsdelar alltjämt finns kvar i listan. Det är alltså fortfarande möjligt att hitta orden budoar och stämning, respektive pantalong och ficka – med vars hjälp man kan konstruera de aktuella sammansättningarna.
Med detta sagt tycker jag ändå att det är beklagligt att Svenska Akademien känner sådan iver att hålla nere antalet ord i sin ordlista – som om det fanns ett begränsat utrymme i det svenska språket som konstant måste hållas runt de 125 000 ord som ingår i den senaste upplagan (SAOL13). I samband med denna upplaga utmönstrades hela 5000 ord medan 10 000 nya ord tillfördes.
Som kontrast kan ställas den engelska motsvarigheten, The Oxford English Dictionary, som rymmer hela 600 000 ord och som utvecklas enligt samma princip som de gamla medeltida balladerna:
Sjung nu den visan vemhelst som vill,
tag intet ifrån och lägg hellre till.
Det är ett betydligt mer fruktbart och organiskt sätt att förhålla sig till språket än den förnyelseiver som man uppvisar i Sverige. Svenska Akademiens ordlista är inte ett definitivt bokslut över vilka ord som får användas, men den har en normativ funktion som inte skall underskattas. Den gör också anspråk på att vara en förteckning över det svenska ordförrådet.
En av anledningarna till att det är så mycket lättare att skriva dikter och sångtexter på engelska än på svenska beror på att det finns så många synonymer att tillgå, vilket gör att det blir enklare att finna rimord för den händelse det är sådana ,an letar efter. Ordrikedomen medför också att det finns fler möjligheter att precisera sig, uttrycka nyanser och stämningslägen som saknas i det ordfattigare svenska språket. Detta beror dels på att engelskan har fått utvecklas genom influenser från alla möjliga håll, dels på att man tagit vara på sitt historiska arv och låtit ålderdomliga ord leva vidare sida vid sida med nya tillskott.
Kanske är det för att Erik Axel Karlfeldt i sin diktning brukade använda bortglömda ord som han likt en arkeolog letat fram ur texter från stormaktstiden som gör att han är en av de poeter jag håller allra högst. Genom att göra historien till sin också i språket fick han en tyngd och ett djup som gjorde honom tidlös.