Det händer ofta att någon i sociala medier postar en artikellänk som utlöser omfattande diskussioner. Dessa diskussioner kan vara mycket givande och utvecklande. De kan också vara förödande och själsdödande. Till den senare kategorin hör de diskussioner där någon eller några av debattörerna ger sig in i leken utan att ens ha bemödat sig att läsa den länkade artikeln utan istället bildat sig en uppfattning enkom från rubriken, alternativt den korta ingress som brukar synas vid postningar på exempelvis Facebook.
Ett sådant förfarande borgar för missförstånd, och den typ av diskussioner som inleds på detta vis tenderar att kretsa kring förtydliganden kring vad artikelförfattaren i själva verket har menat, istället för kring sakfrågan. Det finns också en variant på detta slappa beteende som går ut på att man ger sig in i en redan befintlig diskussion, till exempel i ett kommentarsfält, utan att bemöda sig om att läsa de tidigare inläggen i diskussionen, varvid risken är överhängande att man bara upprepar vad någon annan redan har sagt och som förmodligen dessutom redan har bemötts.
Det finns till och med ett begrepp för fenomenet, TDLR lyder förkortningen som utläses ”Too long didn’t read” och som postas som något slags anklagelse riktad mot den som postat länken från första början, som ville man säga: ”Så förmätet av dig att posta en länk till en så lång text, förstår du inte att upptagna människor som jag inte har tid att sitta och läsa igenom så långa artiklar. Däremot har vi tid att kommentera artiklarna ifråga.”
Men TLDR-fenomenet handlar inte om brist på tid, det handlar om brist på folkvett. Vill man ge sig in i en diskussion på nätet får man åtminstone se till att läsa artikeln som diskussionen utgår ifrån. Att diskutera utan att ens ha kostat på sig denna initiala ansträngning är oförskämt mot samtliga inblandade. Är det så att man inte har tid eller inte är tillräckligt intresserad för att orka ta sig igenom hela artikeln bör man också ha den goda smaken att avhålla sig från diskussionen.
Det handlar om uppmärksamhet. Den primära orsaken till varför människor debatterar på sociala medier bottnar i bekräftelse för deras egna tankar och idéer, annars skulle de föra diskussionen där inte hela världen skulle kunna se. I dagens teknologiska värld finns det ingen bättre person att erhålla just bekräftelse från än en främling på internet. Varför? För att den anonyme personen inte har någon anledning som helst att ljuga. Frågar du en vän, familjemedlem eller partner kan du aldrig vara säker på att du får ett objektivt svar. Men det är inte vad det här inlägget handlar om. För att återgå till det faktiska ämnet så sker övergången från intresserad debattör till ett offer för bekräftelsepesten när faktiska åsikter börjar spela allt mindre roll, när den törst som inte går att släcka har väckts blir debatter och artiklar överflödiga. Likt en heroinist endast söker efter en ven att injicera sprutan i blir uppmärksamhetsbehovet så stort att begrepp som ”TLDR” föds. Det är ohyfsat, javisst. Men roten till problemet ligger inte i bristande disciplin utan i den moderna människans outtröttliga begär gällande bekräftelse och uppskattning. Hatten av till de som kan hålla sig så pass distanserat intelligenta att deras åsikter bibehålls relevanta och insiktsfulla.