Stockholm är en av de vackraste städer jag vet. Jag tänker på det när jag tar pendlarbåten hem från jobbet och ser staden visa upp sig från sin allra bästa sida. Nybroviken med alla båtar, sedan Skeppsholmen på höger hand och om babord Djurgården med Nordiska Museets pompösa tinnar som sträcker sig mot skyn (jag försöker att bortse från Vasamuseets smärtsamt fula, roströda gestalt invid). Därefter Kastellholmen med sitt röda torn med krenelerade bröstvärn.
Därefter Gröna Lunds färgglada karuseller och berg och dalbanor, följda av Beckholmens giraffmålade lyftkranar. Föröver tornar Södermalm upp sig över stadsgårdens hukande bebyggelse, där de mäktiga Finlandsskeppen lägger till. I fjärran syns Gamla stan och Skeppsbrons präktiga fasader med höga gavlar. Sedan följer Danvikskanalen och den ståtliga Saltsjökvarn, numera konferenshotell, vars arkitektur vittnar om att till och med de fulaste bruksbyggnader gjordes med större kärlek och omsorg för hundra år sedan än våra paradbyggnader idag. På andra sidan skymtar Prins Eugens Valdemarsudde inbäddat i Djurgårdens grönska. Varthelst man ser en vacker och genomtänkt stadsfront.
Detta med stadsfronter, att en stad visar upp sig och att hur den ter sig när man närmar sig på avstånd påverkar ens intryck av staden som helhet, det verkar få av dagens stadsplanerare medvetna om, och om de är det så struntar de högaktningsfullt i det. För dåtidens stadsplanerare, och arkitekter, var husen inte bara objekt, de var också en del av en plats. Därför smyckades de fasader som vette mot gator och torg, därför samspelade arkitekturen med terrängens kupering, vattendrag och andra inslag som formade platsens karaktär.
Detta sätt att se på stadsbyggnad, som ett organiskt samspel mellan bebyggelse och miljö och som tog sitt avstamp i platsen, upphörde i och med funktionalismen, som för Sveriges del introducerades i början av 30-talet. Funktionalismen, som namnet till trots är långt mindre funktionell än den empiriskt grundade arkitektur som den kom att ersätta, har alltsedan dess mer eller mindre helt dominerat utformningen av våra städer.
En av få som under senare årtionden vågat gå emot denna kompakta hegemoni är planarkitekten Alexander Wolodarski som på 90-talet ritade det av stockholmarna så uppskattade Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i smakfull nyklassicistisk stil. Alla som åker tåg norrut från Stockholm Central har möjlighet att njuta av den genomtänka stadsfront som Wolodarski skapat mot Klara sjö och spårområdet och som sömlöst smälter ihop med den omgivande 20-talsbebyggelsen.
Därför blev jag synnerligen glad när jag fick veta att det var Wolodarski som stod för planarbetet till den nya stadsdel som växer fram mellan Vasastaden och Solna i takt med att överdäckningen över motorvägen blir färdig. De första skisserna av den nya stadsdelen såg också lovande ut. Inte minst tilltalades jag av de så omdebatterade ”Tors torn”, på skisserna framställda i smakfull art decostil i sann Wolodarskianda.
Jag såg för mig hur Solna och innerstaden skulle knytas ihop med en lika elegant och tidlös stadsdel som Sankt Eriksområdet, något som med all säkerhet skulle falla i god jord hos stockholmarna om än inte hos arkitekturetablissemanget. I och med att området så sakta växer fram och nya byggnader tillkommer har jag kommit att inse att jag kommer att bli besviken. Något Sankt Eriksområde kommer det inte bli. Snarare ytterligare ett slätstruket exempel på samma brutalistiska funktionalism som kan beskådas i så gott som all nybyggda områden i huvudstaden, möjligen upplandat med lika slätstruken nyfunkis.
Särskilt besviken är jag på den aviserade utformningen av höghusen vid Torsplan (som av outgrundlig anledning inte längre får heta Tors torn). De skall byggas i något slags kubistisk stil som ser ut att vara hämtat ur en Bond-film från 60-talet. Fyrkantiga lådor staplade på varandra där fönstren sticker ut som strumaögon. Det nyskapande som modernistiska arkitekter alltid berömmer sig om lyser med sin frånvaro. Så också all charm och trivsel.
Det är just för att vi alltid får den här typen av byggnader, jämför bara det nya hotellet mitt emot centralstationen, eller det planerade Nobelcentret på Blasieholmen, som vi får så många instinktiva Nimbys i huvudstaden, det vill säga människors som ryggmärgsmässigt skriker rakt ut så fort något nytt skall byggas. En begriplig reaktion när nästan allt som byggs gör si samma fula och människofientliga stil.
Som kontrast kan ställas denna splitter nya sjukhusbyggnad i Storbritannien, ritat av ADAM Architects:
Eller denna planerade hamnbebyggelse i en polsk småstad:
Nej, den nya Hagastaden kommer dessvärre att bli en besvikelse. Man blir lovad Empire State building men landar med något slags smutsgrå öststatspastisch. Än har vi långt kvar innan funktionalisternas monopol på stadsbyggnad har brutits. Däremot är överdäckningen som sådan cool. Ful infrastruktur skall grävas ned under jord för att ge utrymme åt staden. Nu gäller det bara att det får tummen ur och börjar bygga Österleden till nacka och Värmdö också så att vi äntligen får en ringled runt huvudstaden.