I veckans nummer av Svensk Tidskrift skriver jag om politisk humor och varför den i Sverige har en sådan slagsida åt vänster, ett ämne som diskuterats i senaste numret av Magasinet Neo liksom i tidningen Allehanda i Ångermanland.
Jag tror ändå att det finns hopp. Ett exempel är ståuppscenen där åsiktsbredden är betydligt större än inom de kultursfärer som dignar under ett historiskt arv från 70-talet. Libertarianska ståuppare är exempelvis ingen ovanlighet. Men även inom den politiska satiren tror jag att högerskribenter har framtiden för sig. Johan Hakelius som länge varit ensam på området är exempelvis roligare än Aftonbladets samtliga övriga kolumnister tillsammans. Hans styrka är självdistansen, en gren där borgerligheten alltid har varit överlägsen.
Medan Sveriges radios humorsatsningar allt oftare strandar i personpåhopp och plumpheter och den kulturella vänstern tycks förgås i sitt eget gravallvar finns ett öppet fält för den som vill ta sig an den svenska samhällsdebatten med ett sardoniskt leende.