Supporterkulturen och indignationen

Äntligen fick den fejsbookande och twittrande klassen någonting att enas kring i sin indignation. Samtidigt som ödesfrågorna hopar sig och de politiska makthavarna tycks ha drabbats av total handlingsförlamning, har samhällsdebatten blivit så trång av alla elefanter i rummet att det blivit svårt att andas. Det är svårt att yttra sig om nästan någonting aktuellt utan att tangera någon av de kontroversiella frågorna. Vilken lättnad då när det äntligen serveras någonting ofarligt att kanalisera all sin uppdämda frustration mot. Ofarligt för de indignerade debattörerna alltså.

Derbyt mellan Hammarby och AIK i söndags omgärdades av en del stök. Det brändes bengaliska eldar på läktaren, det skedde sammanstötningar mellan bråkmakare och polis i tunnelbanan och i samband med den otäcka kollisionen i slutet av matchen då Hammarbys spelare Erik Israelsson blev liggande medvetslös, skanderade delar av min egen klack synnerligen olämpliga och orimliga ramsor. Glädjande nog till övriga klackens protester och ogillande.

Dagen efter började de dyka upp. De indignerade reaktionerna i sociala medier. Någon hade åkt tunnelbana tillsammans med högljudda supportrar som skrikit hora och dunkat nävarna i tunnelbanevagnens tak. Hon blev rädd. Slutsatsen var den gamla vanliga: det var fel på män, åtminstone i grupp. Inlägget spreds som en löpeld i sociala medier, och kommentarsfälten fylldes av indignation från människor som äntligen hittat en gemensam måltavla, bortom de gängse skyttegravarna.

Svenska Dagbladets ledarsida gick ett steg längre. Där gick man till storms inte bara mot bråkstakarna som skadar poliser och sätter skräck i vanligt folk. Nej, man gick till storms mot hela supporterkulturen. Alla fotbollsfans är tydligen medskyldiga. För säkerhets skull sattes ”kulturen” inom citationstecken, som för att visa att detta verkligen inte är fråga om någon kultur. Det är sorgligt att se hur en ledarsida som annars brukar förfäkta rättsstatens grundläggande principer som likhet inför lagen och individuellt ansvar plötsligt hemfaller till att förfäkta kollektivt ansvar och bestraffning så snart det rör sig om en grupp som det anses legitimt i samhällsdebatten att ge sig på. Få är beredda att försvara fotbollspubliken.

Som mångårig fotbollssupporter har det varit fascinerande att följa hur omgivningens indignation över bråk och stök kring fotbollsmatcher har tilltagit i takt med att bråket och stöket i själva verket har avtagit. Dagens situation kan inte jämföras med den som rådde i slutet av nittiotalet. För den vanliga fotbollspubliken har det blivit avsevärt mycket tryggare under det senaste decenniet. Visst förekommer fortfarande otrevligheter, och ibland drabbas tredje person, till exempel av könsord och grobianbeteende i tunnelbanan, men utvecklingen har på det hela taget rört sig åt rätt håll, och det är i mångt och mycket just den förkättrade supporterkulturens förtjänst.

Ett påstående som förekommit frekvent i de indignerades kommentarsfält de senaste dagarna har varit att samhället på något sätt skulle visa acceptans för supporterkulturens avarter. Mot detta skulle kunna invändas att just de reaktioner som nu svämmar över i sociala medier är ett bevis på att beteendet inte accepteras. Inte heller från det offentliga accepteras beteendet. Polisen sätter in betydande resurser för att motverka avarterna, tyvärr inte alltid på effektivast möjliga vis och i förekommande fall rent kontraproduktiva åtgärder som snarare eskalerat våldet än minskat det.

Till de Facebookommentatorer av det mer blodtörstiga slaget som ropat på att polisen bör gå in urskillningslöst och banka vett i fotbollspubliken kan jag lugnande meddela att detta redan förekommer. Dessvärre oftast utan den avsedda effekten. När Sportbladet häromåret gjorde en enkät bland fotbollspublik om vad de var mest oroliga för när de gick på fotboll hamnade polisen högre upp än huliganismen. Dessvärre togs enkäten bort från tidningens hemsida när den började användas som underlag i argumentation.

Det finns goda och dåliga exempel på hur problemen hanterats i andra länder. I Storbritannien har många av de repressiva åtgärder som förespråkats av ledarsidor och indignerade Facebooktyckare vidtagits utan avsett resultat. Det är visserligen lugnare på Premier Leaguematcherna nu än på åttiotalet, men det beror på att de skyhöga biljettpriserna tvingat bort den vanliga publiken. I Sverige skulle en sådan lösning inte fungera eftersom det inte finns någon motsvarighet till den enorma och köpstarka premier leaguepubliken. Vad gäller problemen med bråk och stök i England så har det bara flyttat ned till de lägre divisionerna. I Tyskland har man lyckats stävja problemen utan att ta bort vare sig ståplatsläktarna eller införa stenhård repression. Där lever och frodas supporterkulturen medan avarterna har minskat betydligt.

Vad gäller våld och kriminalitet runt fotbollsmatcher bör det hanteras som våld och kriminalitet hanteras i samhället i övrigt, eller åtminstone bör hanteras: brottslingarna fångas in och lagförs, medan oskyldiga skyddas. Självklart skall inte våld och kriminalitet accepteras, inte heller hot och hotfullt beteende. Precis som att människor skall känna sig trygga när de går till biblioteket eller till simhallen skall de kunna färdas i kollektivtrafiken utan fruktan.

En betydande skillnad i omgivningens reaktioner är dock att medan fördömandet av fotbollspublikens grobianer varit unisont, har grobianerna som bemäktigat sig biblioteken mötts med förståelse och kommentarer om att ”tysthetsnormen” är ”exkluderande”.

De svepande utfallen mot fotbollspubliken som helhet gör dock ingen skillnad mellan offer och förövare och bidrar snarare till ett ”vi och dom”-tänkande som knappast kommer att göra den övriga fotbollspubliken mer benägen att ta strid mot grobianbeteendet.

Men det är klart, det är skönt att äntligen hitta en grupp som det är helt ofarligt att demonisera och raljera över, som ingen kommer att ta i försvar hur hårdföra och kontraproduktiva åtgärder som man än föreslår.

Medan orosmolnen tornar upp sig i omvärlden, välfärdssystemen brakar samman, egendomsrätten upphävs genom att myndigheter meddelat att det numera är fritt fram att ta annans mark och egendom i anspråk, när bibliotek och simhallar blivit tillhåll utan att ansvariga myndigheter reagerar, då kan vi enas en kort stund i våra datorskärmars gemytliga sken om det förfärliga i att det finns drägg därute som skriker könsord och dunkar knytnävarna i taket på tunnelbanevagnar.

9 kommentarer

  1. Det är förenklat att säga att man i England löste problemet med högre priset. Det man gjorde var att man gjorde om produkten så att man kunde ta ut högre priser. Servicevänligheten på arenorna blev bättre, man tvättade bort rasismen, sänkte den aggressiva tonen osv. På så sätt lyckades man locka till sig en annan publik. Det är möjligt i Sverige också. Det finns en stor evenemangspublik. Problemet blir man av med avreglering, kommersialisering och fotbollens sekularisering. Hade vi öppnat för fotbollsklubbar att vara 100% bolagsägda hade problemet förmodligen varit ännu mindre.

    Jag vill inte heller hävda det är den ”[…] förkättrade supporterkulturens förtjänst” att det har blivit bättre. Även i Sverige så har produkten fotboll förändrats på senare till att bli ett evenemang. Nya dyra arenor kräver mer publik och att man lockar till sig sponsorer och media. Sådant kräver mer rumsrena evenemang. AIK:s ”fotboll för alla” är ett typiskt sådant projekt. Bra för kommersialisering av fotbollen.:)

    Man har inte lyckats stävja problem i Tyskland heller. Stort upplopp i samband mellan Dortmund och Schalke 04 möttes härom året till exempel. Problemen har snarare blivit värre de senaste 3-4 åren.

    1. Trenden är tydlig i Sverige också: supportervåldet minskar. Utan skyhöga priser, fulländade bolagiseringar, urholkning av föreningsdemokratin och inte på bekostnad av vår levande supporterkultur.

  2. Så du menar att elitfotbollen i Sverige inte har blivit mer kommersialiserad och sekulariserad de senaste 10-15 åren? Det är ju precis det den har blivit. Elitfotbollen i Sverige har mer och mer börjat likna underhållningsindustrin, bara kolla på hur man jobbat med kiosker, loger, sponsorer, nya arenor osv. Det är inte som det var förr.

    För 25 år sedan hade ingen brytt sig om det som har hänt särskilt nämnvärt. Fotbollen försöker tvätta bort ramsor och den aggressiva tonen för att vara mer inkluderande, tolerant och öppen för att locka till sig nya publikgrupper. Det är knappast supportergrupperna som ska tillskrivas det.

    1. Självklart har fotbollen blivit mer kommersialiserad. Det är inget fel med det, men det måste alltid finns en balans mellan kommersialism och vår supporterkultur.

      Vi måste alltid bejaka föreningsdemokratin, 51%-regeln och vår kultur. Den dagen vi säljer ut våra föreningar och anpassar matcherna enbart för evenemangspublik kommer passionen att dö ut, precis som i England och Spanien (och på tal om England, våldet är inte borta och problemet är inte löst, det finns kvar i de lägre divisionerna).

      Skillnaden är att vår liga är i bottenskiktet av Europas ligor. Det enda stora underhållningsvärdet är egentligen vår levande supporterkultur som står sig högt i Europa.

      Den aktiva supporterkulturen har utan tvekan bidragit till att stämningen blivit mer trivsam på läktarna (självklart tillsammans med att arrangemangen och föreningarna blivit mer professionella och kommersiella). Supporterkulturen har utvecklats till inkluderande, förenande och tolerant där etnicitet och klass är ovidkommande.

      1. Jag är med dig på rätt mycket. Jag underkänner inte supporterkulturens betydelse, men det är att dra supportrarnas betydelse väldigt långt när man enbart tillerkänner dem de stora förändringarna de senaste 10-15.
        Man måste också kolla på hur fotbollsklubbarna förändrats. Deras organisationer påminner idag mycket mer om ett företag än om gammaldags föreningar. Sponsorarbetet är mer säljande än vad det någonsin har varit. Klubbarna har marknadsavdelningar. Vi har nya arenor som möjliggör försäljning av loger och ökad servicevänlighet. På så sätt har man ökat klubbarnas omsättningar och kunnat ge spelarna högre löner och fått bättre fotboll. Detta är också en utveckling som har ställt nya krav på supportrarnas beteende.
        Man ställer idag andra krav på supportrarnas beteende än vad man gjorde för 25-30 år sedan. Man har ett helt annat regelverk idag än vad hade då. Det hade inte uppstått en debatt då om några skrikit ”låt han dö”. På 80-talet såg vi supportrar som heilade på läktaren. Många supportrar har ju fattat det själva att det inte håller att vara exkluderande och intoleranta. Många supportergrupper hjälper till för att sekularisera fotbollen och skjuta på kommersialiseringen och det är bra.

    2. Den största faktorn till att publiken har ökat och att våldet har minskat är knappast kommersialiseringen utan beror snarare på utvecklingen av supporterkulturen (ultras-grupper, tifo-grupper, andra sammansättningar) som bidrar till att vi har en stämning på våra arenor som är svår att hitta på andra håll i Europa, om det ens är möjligt. I princip alla undersökningar visar att stämningen och publiken är de enskilt största anledningarna till att majoriteten går på allsvensk fotboll idag (det är få undersökningar som stödjer din tes om att nya kiosker, loger osv skulle vara de största anledningarna).

      Du har dock rätt i att ”problemet” hade varit mindre i 100% bolagsägda klubbar, eftersom den totala publiken då skulle minska avsevärt. Den stora supporterkulturen bygger till stor del på inflytande (för medlemmar osv) och skulle troligtvis inte vara lika stark vid ett sådant scenario. Och skulle man ta bort den den svenska fotbollens i princip enda ”unique selling point”, dvs stämningen, så skulle publiken garanterat stanna hemma. Iaf enligt de undersökningar som är gjorda fram till idag.

      En annan grej jag tror du har missförstått är ”kommersialiseringen”.

      Allsvenskans stora publikboom kom i slutet på 1900-talet/början på 2000-talet. Det var knappast så att man lockade massvis med ny publik genom att bygga nya arenor/kiosker/loger utan det var snarare något som skedde med hjälp av den moderna supporterkulturens framväxt i Sverige.

      Precis som bland alla andra subkulturer som växer sig tillräckligt starka så kommer detta bidra till att fler blir intresserade av den och att fler människor/företag vill vara/ta en del av den. Men hävdar man att det är kommersialiseringen som ligger till grund för allsvenskans nyfunna popularitet, då är man ganska snett på det…

      1. Så du hävdar att det inte finns något samband mellan publikboomen sent 90-tal och de ekonomiska förändringar inom idrotten som vi såg då? Efter Bosman hårdnade konkurrensen inom fotbollen. Vi såg en spelarflykt för att vi inte kunde konkurrera om lönerna. För att hindra det blev man tvungen till vissa förändringar så att man kunde öka intäkterna. En liberalisering av TV-världen möjliggjorde att fler matcher visades och klubbarna kunde få in mer pengar på TV-avtal. En symbolisk och viktig brytning mot den gamla idrottsrörelsen var när man 1999 tillät bolagiseringen. TV gjorde att fotbollen blev mer intressant för sponsorer. Detta var förändringar som ställde nya krav på fotbollssupportrarna, att de skulle bidra till upplevelsen och inte vara intoleranta och exkluderande.

        Vad är det som säger att den totala publiken skulle minska om vi möjliggjorde fotbollsklubbar som är 100% bolagdsägda? Dumt naivt antagande om hur klubbarna skulle drivas då. Kolla till exempel på hur man jobbar i Seattle Sounders. 100% ägd av bolag och högt publiksnitt för att man jobbar aktivt med publiken. Det finns inget samband mellan att man skiter i publiken och helägande klubbar.

  3. Så du menar att elitfotbollen i Sverige inte har blivit mer kommersialiserad och sekulariserad de senaste 10-15 åren? Det är ju precis det den har blivit. Elitfotbollen i Sverige har mer och mer börjat likna underhållningsindustrin, bara kolla på hur man jobbat med kiosker, loger, sponsorer, nya arenor osv. Det är inte som det var förr.

    För 25 år sedan hade ingen brytt sig om det som har hänt särskilt nämnvärt. Fotbollen försöker tvätta bort ramsor och den aggressiva tonen för att vara mer inkluderande, tolerant och öppen för att locka till sig nya publikgrupper. Det är knappast supportergrupperna som ska tillskrivas det.

  4. HIMLA bra skrivet! Tack for din input i den har svara fragan.
    Jag bor sedan en langre tid tillbaks i Polen men ar i grund och botten en svart/gul-fargad sthlmare.
    Nar jag bodde i Krakow hande det att jag gick pa Wisla Krakow-matcher med exet och hans polare. Just nu bor jag i Warszawa dar det forvisso finns tva stora lag – Legia och Polonia – men det ar bara det forsta som har en relevans bade i ligan och utomlands. Dock gar jag inte pa matcher (fastan jag skulle vilja).

    Men hur som helst, tillbaka till den polska ligan och Wisla-matcherna jag brukade ga pa nar det begav sig. Polen har haft och har fortfarande stora problem med huliganism. Har frodas rasismen och xenofobin pa laktarna och det ar inte speciellt tryggt pa gatorna nar det vankas fotboll – jag kanner mig inte trygg och det sager mycket om atmosfaren, for jag har tillbringat mer an halva mitt liv pa norra.
    I ett forsok att tamja huliganismen infordes for ett par ar sedan – minns inte nar, men innan EM 2012 i alla fall – en lag som gar ut pa att registrera fotbollssupportrar.
    Om du vill ga pa match sa maste du registrera dig hos din klubb (i mitt fall Wisla Krakow, alltsa) och kopa ett sakallat supporterkort (som heter karta kibica pa polska). Du gar till klubbens arena, betalar en liten summa (i slutet av 2011 var det 10 PLN, som motsvarar ungefar 25 SEK), fyller i dina personuppgifter (inklusive personnummer), satter dig ner for att ta ett kort och sa ar det klart. Du finns da i supporterregistret.
    Utan detta kort kan du inte kopa biljetter for dom registreras pa kortet.
    Vill du ga och se Legia Warszawa men har ett kort bundet till Wisla Krakow gar det inte – for du kan inte ha kort hos tva klubbar samtidigt.
    Om du blir gripen av polis i samband med en fotbollsmatch sa far du kortet indraget och i vissa, mer extrema fall maste du ga till en polisstation under matchdagar for att inte stalla till med brak innan och efter matchen.
    Utover det star det poliser med videokameror utanfor utgangarna till arenan och filmar ansiktet pa folk efter matcherna.
    Nu ar Sverige inte Polen, men personligen tycker jag att supporterkortet fungerar helt okej och ar en bra losning. Jag ar forvanad att ingen namnt det har som en potentiell losning att importera till Sverige.

Lämna ett svar till Andreas Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.