Jag älskar traditioner. Det är jag inte ensam om. Det är tvärtom något som förenar de allra flesta människor. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att traditioner är en av de viktigaste grundstenarna i mänskliga samhällen, det kitt som binder oss samman med varandra och med tidigare och kommande generationer över tid och rum. Kanske är det just detta självklara som gör att det tycks anses häftigare att ta avstånd från traditioner än från att bejaka dem. Förutom i Dalarna.
Att ta avstånd från det traditionella uppfattas i tongivande kretar som fräscht och framåtsyftande. Det gäller inte minst inom estetiken, där traditionella uttrycksformer såsom klassisk arkitektur, figurativt måleri och metrisk vers länge ansetts vara förlegat och bakåtsträvande. Detta är ett arv från den modernistiska epoken och bygger på ett grundläggande tankefel. Ett missförstånd om vad en tradition i själva verket är.
Det finns ingen motsättning mellan det traditionella och framåtskridande. Tvärtom. Traditioner förutsätter framåtskridande. En tradition som stelnar i sina former och slutar att förändras med sin samtid kommer att förlora sin relevans och reduceras till ett museiföremål som riskerar att marginaliseras och sedermera dö ut.
För det är själva poängen med traditioner: de måste ständigt fyllas med ny mening för att behålla sin relevans. Det är just genom sin föränderlighet som traditionerna lyckas bevara kontinuiteten. En tradition förändras betydligt snabbare än vad vi är medvetna om. På bara en generation kommer de flesta traditioner som vi betraktar som eviga och oföränderliga att ha antagit nya former. Ett luciatåg eller ett midsommarfirande ser inte likadant ut idag som för trettio år sedan, likväl är de omisskännligt fortfarande luciatåg respektive midsommarfiranden.
Vad som däremot tenderar att ha en hämmande effekt på framåtskridandet är försöken att bryta med traditionen. Modernisterna missförstod i grunden vad utveckling och framåtskridande handlar om. Därför stelnade också deras uttryck och istället för något helt nytt fick vi en steril återvändsgränd. Till skillnad från traditionen har modernitetstanken absoluta anspråk. Problemet är att det som gör anspråk på att vara nytt snart blir passé.
Traditioner utvecklas organiskt, utan centralstyrning. Det moderna projektet var rationalistiskt och pådyvlades oss ovanifrån. Traditionen växte fram underifrån, genom spontan ordning. Visst har det gjorts försök från överheten att introducera nya traditioner, men det är först när de vunnit genklang i folkdjupet och människor har gjort dem till sina som de förmått leva vidare av egen kraft. Först då är de traditioner i verklig mening. Annars förblir de endast politiska spektakel som de officiella nationaldagsfirandena de flesta av oss förbigår med pinsam tystnad.
Midsommar är en verklig tradition. Den behöver inga politiska pekpinnar eller konstgjord andning för att leva vidare. Nationaldagsfirandet är ett spektakel som få känner någon kärlek till.
Medan modernitetstanken är totalitär och förutsätter att vi alla sluter upp bakom en deterministisk idé om att framåtskridande bygger på ett förkastande av arvet från det förflutna, är traditionen frihetlig i ordets sanna bemärkelse: traditioner förutsätter att vi upprätthåller dem, annars förlorar de sin relevans och dör.
Medan avantgardet fortsätter att rida till storms mot sina väderkvarnar samlas vi andra för att skola, sjunga, dansa, grilla, bada eller hur vi nu firar midsommar.
För att vi vill.
En kommentar