Det är åsiktskorridoren som är de svenska värderingarna. Jag skriver i Gefle Dagblad om sommarens debatt om svenska värderingar och konstaterar att den svenskaste av alla värderingar är att alla skall tycka likadant. Vad man tycker är mindre viktigt så länge alla rättar sig i ledet. Partiledarnas uppvisning under årets Almedalsvecka var ett paradexempel på den svenska konsensuskulturen.
Det är ett misstag att tro att alla värderingar som är bra och sunda skulle vara typiskt svenska. Det är även ett misstag att tro att alla värderingar som är typiskt svenska skulle vara bra och sunda. Men det är ett lika stort misstag att tro att bara för att det finns svenskar med sunkiga värderingar finns det inga problem med ännu sunkigare värderingar från länder och kulturen där åsiktskorridoren ser helt annorlunda ut, till exempel avseende synen på jämställdhet mellan könen eller homosexuellas rättigheter.
Den svenska konsensuskulturen är både en styrka och en svaghet. Den har varit en styrka eftersom den skapat en sammanhållning som saknat motstycke i världen och som möjliggjorde både den borgerliga storhetstiden 1866-1932 och det socialdemokratiska folkhemsbygget därefter. Den hjälpte oss till och med att härda ut under 70- och 80-talens politiska experimentverkstad.
Men den är en svaghet i sitt kvävande av individuella avvikelser, dess strävan efter likriktning och dess slutenhet mot omvärlden. Svenskarna är visserligen världens mest individualistiska folk och dessutom mer än några andra mottagliga för varje trend som kommer utomlands ifrån. Det viktiga dock är att alla anammar samma trend samtidigt och lever ut sin individualism på exakt samma sätt.
Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.