Träskmarken


I en träskmark vandrar barden;
farlig stig, blott dårar tar den.
Mörka tuvor, svarta vatten,
sumpgas, irrbloss uti natten
villar barden på hans stig;
Skuttar, hoppar, snabb och vig
från en tuva till en tuva.
Ugglors skepnader som ruva
han i mörka mossen anar
när han sig i mörkret banar,
mellan tuvorna som svikta
för hans kroppstyngd när han sikta
sina steg med vaksam möda
mellan gyttjepölar röda.
Om han trampar snett i valsen
smutsig gyttja upp till halsen
får vår bard, hans klagorop
hörs av ingen, varje grop
av gyttja synes bottenlös.
Varje grästuva är lös
där han över mossen flykta.
Mister barden blott sin lykta
hittar han nog aldrig vägen
och hans vandring blir en sägen
som man skrämmer barnen med:
"Gå ni ej till mossen ned
där finns gyttjegropar som
inte har nå'n botten. Om,
trots att jag er det förbjuder
ni går dit så hör, där ljuder
vilsne bardens ve och klagan.
Sorgligt slutade den sagan."