Arminius
Skogen ligger mörk och dyster
Omkring truppen som marscherar
Taktfast framåt, glad och yster
Det är en segrarmakt som invaderar
Germanien har fått sin dom
Utav kejsardömet Rom
Men allt går inte så som man planerar
I spetsen rider Varus hård
Med sammanbitna tänder
Han ser om sin egen gård
Inte underkuvade länder
Och handen vilar på svärdets hjalt
Det svärd vars stål så hårt och kallt
Ska ta hans liv uti hans egna händer
Romarväldets främsta män
Ja, tjugotusen själar
Att erövra Germanien
Med lika många akilleshälar
Men man hör en röst i vindens sus:
”Arminius, Arminius
Germanerna skall inte bli Roms trälar!”
Ett skoningslöst anfall igen
Och en ny provins åt kejsartronen
Som när Caesar erövrade gallien
Och gav ryktbarhet åt legionen
Men lyx och flärd och kejsarprakt
- republik blev envåldsmakt
Det måste bli ett slut på expansionen!
För folket och senaten
står det skrivet på deras standar
Trots att envåldshärskarstaten
har tagit kål på det som var
men i en sänka smal och trång
där väntar härens undergång
av tjugo tusen man blir ingen kvar!
För imperiet är sådant ju
Att det måste expandera
För att inte falla itu
Förtvina och degenerera
För att romaren ska vara fri
Hålls barbarerna i slaveri
Och kejsaren kan söndra och regera
Lång tid har gått sen denna scen
Då Roms legionärer dog
Men ännu vitnar deras ben
I Teutoburgers skog
Men nu byggs ett nytt imperium
Europeens rygg är åter krum
Under oket, men nu har hon fått nog!
Så kom tillbaks Arminius
Det är tid för reaktioner
Gör imperiet till grus
Störta maktens män från deras troner
Bort med Bryssels tyranni
Människan skall vara fri
Hon kan inte kuvas ens av legioner!