Början till slutet
Dimman sveper in över Gamlebyviken
Från Tjustskärgårdens öar och skär
Över hamnen och plastfabriken
Det vet jag fast jag inte är där
För i småstadsidyllen rullar dimman
in var dag över små bodar och hus
Vid den trolska skymningstimman
Och dämpar vardagens brus
Själv stirrar jag i luften framför mig
I Markörgatans hyreskasern
och halvt omedvetet förströr mig
med att tumma på ett slitet knogjärn
Jag vet inte om jag ännu förstått
Om jag rätt begrep vad du sa
Var det alltså inte värt nåt
Det jag trodde fungerade bra?
Jag som slutat leva som en hund
Som verkligen tagit mig i kragen
Slutat leva ur hand i mund
Utan oro för morgondagen
Jag som nästan slutat att dricka
Jag som har slutat att slåss
slutat springa efter varje vacker flicka
jag trodde jag gjorde det för oss
Jag trodde vi var fast beslutna
Jag trodde vi skulle ge det en chans
Så dök han upp från ditt förflutna
Som en vålnad från ingenstans
Och ingenting kunde jag göra
För att förhindra det som nu skett
Bara se denne främling förgöra
Vad vi byggt i vårt anletes svett
Det finns kärlek och det finns relationer
Det finns passion och det finns praktik
Men aldrig kan två personer
Ersätta känslor med pragmatik
Jag förlorade i rättvis tävlan
Nu fattar jag flaskan med ett stadigt grepp
Bort all disciplin och ävlan
Skål för mitt sjunkande skepp!