Stora fiskar


Jag minns den lilla klicken, som var så tuff och hård
som styrde över scenerna på våran ungdomsgård.
De hade hela ungdomsgårdspubliken i sin hand
och bokade blott polarnas och sina egna band.
Och David han var tuffast, han spelte nästan jämt
och fick en stor publik fastän musiken var ett skämt.
Hans polare var recensent och skrev hur bra det var.
Nu har vi andra flyttat, men David han är kvar!

Han är en uppblåst fisk i en liten damm,
såg inte ut som mera än ett plankton där han sam
bland de stora fiskarna i en stor ocean
men ter sig stor i handfatet inunder vattenkran!

Och kvar blev recensenten på vårt lokala blad,
han recenserar nästan all musiken i vår stad.
Han fick sitt uppdrag för han kände redaktörens son.
Nu spyr han varje vecka ut sitt etter och sitt hån.
Han är liksom eunucken som ville vara man
och fläckar därför spalterna med hån mot den som kan
- ja, den vars vingar inte bar vill gärna skjuta prick
på den som fått talangen som de själva inte fick!

När recensenten blivit äldre så ändrar han sin ton
- då har han flyttat över till kulturredaktion.
Där har han anlagt skägg och en prydlig svart kavaj,
den ser man på vartenda av konserthusets partaj
Ja, nu har han blitt en potentat, nåt slags auktoritet,
men vad det grundar sig uppå är det inte nån som vet,
för han har inte åstadkommit nåt i sina dar
och hans enda merit är att han har blivit kvar.