Tankar vid sängkanten
Blodspår och hjärnskakning uppå akuten
efter ett handgemäng nere på stan.
Glad att jag slapp att bli tagen av snuten
som Balthasar blev, ja han börjar bli van.
Än en helg av blåmärken och av tömda fickor,
ännu en helg fylld av mandomsprov,
en helg av slagsmål och jakt efter flickor,
av grottmannens drifter och dunkla behov.
Det värker i kroppen till minne av slagen
och av sparkar från stålhättebeklädda skor.
Jag ängslas och våndas inför morgondagen
då med blåtirorna jag ska möta min mor.
Men syster är snäll, hon ger mig tabletter
mot värken och syr sen en tre fyra stygn.
Det blir nog att vaka en tre fyra nätter
för smärtor som dessa sitter i några dygn.
Men plötsligt bleknar minnet av akutens väntrum
och ersätts av din underbara sovande kropp.
Du är min sol, mitt universums centrum
som bländar och värmer skänker livet nytt hopp!
Jag ser dig när du vaknar, sömndrucken vid min sida
och jagar bort minnen från tider som flytt.
Det blir plötsligt onödigt att våndas och lida.
Jag tror att för oss bägge har en ny morgon grytt!
Men du somnar om och jag återvänder
till minnenas värld och de tider som flytt
då min ungdoms tafatt kärlekstörstande händer
var ständigt på jakt att få smeka nå’t nytt.
Alla flickor jag sårat med svek och lättsinne
visar en efter en sig med anklagande blick,
även de som sen länge trängts ut ur mitt minne
av det dåliga samvetet jag aldrig fick.
Men du rör dig i sömnen och du tar mig tillbaka
till sängen och till dig här i morgonsolljus.
Jag begrundar allt det jag är beredd att försaka
för att få behålla dig här i mitt hus.
Jag vill väcka dig nu men jag låter dig sova
och jag tänker att jag vill och jag vet att jag kan
lägga ned alla anspråk på att va Casanova
om vi två nu bara får behålla varann!