Filantropi behövs för att legitimera kapitalism och marknadsekonomi, slog professor Pontus Braunerhjelm fast i samband med onsdagens filantropisymposium som hölls på privatägda museet Fotografiska i Stockholm. Trots att marknadsekonomin och kapitalismen är det bästa ekonomiska system för att skapa välstånd som har prövats behöver de förmögenheter som ackumuleras används till ändamål som flertalet kan sympatisera med, för att systemet skall accepteras av en bredare allmänhet.
Det är saligare att giva än att taga står det i Skriften. Filantropi, ordagrant människokärlek, handlar om oegennyttigt givande. De filantroper som talade vid seminariet, bland annat den brittiska entreprenören Dame Stephanie Shirley, vittnade om den djupa tillfredsställelse som donationerna ger. Varje epok av stark ekonomisk tillväxt har också medfört ett starkt uppsving för filantropin.
Filantropin är det civila samhällets sätt att på frivillig basis bidra till allmännyttiga ändamål. Tack vare privata donationer nås en mångfald inom såväl kulturlivet som forskningen sam aldrig hade varit möjlig med staten som enda finansiär. Trots detta motarbetas filantropin inte sällan av det allmänna, till exempel genom missgynnande lagstiftning.
Det är till exempel helt orimligt att inte donationer till kulturella ändamål omfattas av den skattebefrielse som donationer till exempelvis forskning och utbildning.
Trots att ett färdigt förslag till reform togs fram redan 2009 ( SOU 2009:65) tycks frågan stendöd hos alliansregeringen. Ännu märkligare ter det sig i ljuset av att reformen är självfinansierad och att miljarder kronor beräknas i träda i väntan på bättre möjligheter för privata donatorer att bidra till kulturlivet.
Med stiftelser finansierade genom privata donationer skulle det svenska kulturlivet kunna få ett tredje ben att stå på, mellan den genompolitiserade offentliga kultursektorn och den kortsiktiga marknadsdrivna kultur- och nöjesindustrin. Genom privata donationer skulle man kunna säkra såväl långsiktiga kvalitetssatsningar bortom mandatperioderna och en mångfald av uttryck som vare sig det offentliga eller marknaden stimulerar.
Med ett sådant tredje ben att stå på skulle det inte heller bli lika självklart för den svenska kultureliten att luta sig så tungt mot det offentliga som den gör i dag. Med mer filantropi på kulturområdet skulle det dessutom förmodligen kännas mindre lockande att hänge sig åt det klasshat som nyligen manifesterades i ett evenemang på Kungliga Dramaten och som de senaste veckorna debatterats på de stora kultursidorna.
Att hata någon för var och av vem vederbörande råkat födas är som en primitiv rest från 1900-talets totalitära ideologier, en rest som företrädesvis lever kvar bland kultursidornas indignerade skribenter och delar av kulturetablissemanget. Bästa sättet att ta udden av detta hat torde vara att visa på kapitalismens och det civila samhällets styrka genom att med frivilliga donationer bidra till att skapa en bättre värld. Filantropin behövs för att legitimera marknadsekonomin och kapitalismen.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent