Varje grop en grav" heter ett verk av konstnären Kent Fernström som kan beskådas på Liljevalchs vårsalong i år. Verket består av pappmodell i skala 1:100 föreställande "saneringen" av det gamla Hagalund i Solna. Modellbygget visar området precis under rivnings- och byggprojekten där de gamla trä- och tegelhusen jämnas med marken samtidigt som de gigantiska lamellhusen med sina karaktäristiska himmelsblå fasader reser sig mot skyn strax intill.
Det nya Hagalund, i folkmun kallat "Blåkulla" på grund av husens färg, har blivit en symbol för det svenska miljonprogrammet och dess brutala modernistiska arkitektur. Fernströms modellbygge visar också hur det inte bara var den gamla traditionella arkitekturen som fick ge vika för den nya tidens storslagna visioner. Också det gamla gatunätet med sin kvartersindelning fick skatta åt förgängligheten.
Miljonprogrammets försvarare brukar hävda att gamla stadsdelar var tvungna att offras för att komma till rätta med bostadsbristen. Exemplet Hagalund visar att detta inte stämmer. I själva verket byggde man färre bostäder än man rev vid omdaningen av stadsdelen.
De områden som uppfördes inom ramen för miljonprogrammet är alltjämt de minst populära, där folk hamnar som inte har något annat val. Att reallönerna stått praktiskt taget stilla i dessa områden medan de ökat med 40 procent i övriga landet talar sitt eget tydliga språk: så snart en person eller familj får bättre ekonomi väljer vederbörande att flytta därifrån. Konsekvensen blir en koncentration av ekonomiskt och socialt utsatta grupper.
Att de människofientliga miljonprogramsområdena skulle medföra segregering och sociala problem var inte okänt för de sociala ingenjörerna som fattade beslut om dess uppförande. Det fanns gott om internationella varnande exempel. Ett av de mest kända var Pruitt-Igoe i St. Louis, Missouri. Pruitt-Igoe, till designen inte helt olikt Hagalund, bestod av 33 lamellhus som uppfördes 1954 i centrala St. Louis. Tanken från stadens fäder var att stadsdelen skulle lösa de sociala problem som den massiva inflyttningen under efterkrigsåren hade fört med sig. Resultatet blev det rakt motsatta. Området förslummades snabbt och 1974 fattade man beslut om dess rivning. Det finns fantastiska filmbilder från rivningen som kommit att symbolisera modernismens misslyckande. Två år efter rivningen av Pruitt-Igoe stod det svenska miljonprogrammet färdigt.
Helt andra hänsyn än nyttoaspekterna fällde avgörandet när de svenska stadskärnorna skulle "saneras" från 1930 till mitten av 70-talet. Det moderna formspråket hade blivit ett självändamål. På 1930-talet blev arkitektkåren ett villigt redskap åt de politiker som byggde det socialdemokratiska folkhemmet, men det var först i och med uppförandet av miljonprogrammet under 1960- och 70-talen som det kom att implementeras i verkligt stor skala.
Efter det förra sekelskiftets experimentlusta då inspiration hämtades från alla möjliga och omöjliga stilar och epoker kom det svenska 1920-talet att präglas av nyklassicism. Många av de stadsdelar som uppfördes under perioden tillhör idag de mest populära, vilket inte minst priserna på bostadsrätter i dessa kvarter visar. Kanske är det nyklassicismens stramhet som tilltalar det svenska kynnet, kanske är det dess blinkningar åt det gustavianska - en annan storhetstid inom svensk byggnadskonst. Den populära nyklassicismens återhållsamhet kan ha bidragit till att 30- och 40-talsmodernismen accepterades av samtiden, vilket banade väg för den mer brutala form av modern arkitektur som sedan skulle följa.
Den svenska arkitektkårens strömhopp till modernismen var emellertid ingen mjuk övergång utan skedde i praktiken över en natt i samband med Stockholmsutställningen 1930. Året därpå utkom debattboken Acceptera, skriven av fem av landets ledande arkitekter, bland andra Gunnar Asplund, som alla medverkat vid utställningen och som där tog strid för de nya idealen. Inte bara arkitektkollegerna utan också alla medmänniskor uppmanades att "acceptera den föreliggande verkligheten". Det moderna formspråket framställdes som någonting oundvikligt, och den som motsatte sig som hopplös bakåtsträvare.
Den som vill veta mer om varifrån inspirationen hämtades kan besöka den pågående utställningen om Le Corbusier på Moderna museet. Le Corbusier har som få andra påverkat 1900-talets arkitektur och stadsplanering med sina totalitära visioner. Särskilt avskräckande är modellen som visar hans vision för en omdaning av centrala Paris, där han ville att en stor del av den gamla bebyggelsen skulle rivas och ersättas med enhetliga punkthus, eller den stadsplan för Stockholm som han lät utföra i samband med en tävling för omplaneringen av Norrmalm 1933.
Inom loppet av två år bytte hela den svenska arkitektkåren estetiskt ideal. Om detta skriver två norska författare, bildkonstnären Christopher Rådlund och sociologen Alexander Ibsen, i den starkt polemiska En sort bok om arkitektur. Hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg, där de efterlyser en återgång till ett förmodernistiskt, humanistiskt byggnadsideal.
Rådlund och Ibsen identifierar tre grundläggande egenskaper som konstituerar ideologin bakom den moderna arkitekturen, politik, tidsanda och brott. De menar att modernisterna låtit arkitekturen bli reducerad till ett politiskt instrument, i händerna på företrädare för de mest vitt skilda ideologier. Samtidigt har den gjort anspråk på att vara ett uttryck för tidsandan - underförstått att denna tidsanda endast kan rymma ett enda estetiskt uttryck - och att detta bygger på ett brott med traditionen och historien.
Mot dessa vill författarna ställa vad de kallar för en humanistisk syn på arkitekturen. För denna ställer de upp tre grundförutsättningar, vad de kallar för tvång, varaktighet och civilisation. Med tvång menar de att eftersom byggnader uppförs för att stå i lång tid och forma den omgivning där vi lever och verkar ligger det i arkitektens uppgift att göra utformningen positiv och behaglig. Med civilisation menar författarna att eftersom arkitekturen påverkar kulturen genom de miljöer som den formar bör utformningen av arkitekturen också ta hänsyn till "människonaturen, samhällslivet och historien".
Även om denna schematiska uppställning av egenskaper kan kännas lite krystad är argumentationen trovärdig. Arkitekturen har blivit totalitär. Trots att en överväldigande majoritet av befolkningen föredrar traditionell arkitektur, 80 procent enligt undersökningar som redovisas i boken, byggs det nästan ingenting på det viset. Den som dristar sig att gå mot den arkitektoniska strömmen blir häcklad och beskylld för att vara bakåtsträvare. En arkitekt som hämtar sin inspiration från tiden före modernismens genombrott blir beskylld för att göra pastischer. Det var ett öde som drabbade förre planarkitekten i Stockholm Aleksander Wolodarski när denne ritade det uppmärksammade S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm. Området är populärt bland stockholmarna men förhånades av arkitektetablissemanget.
Vilken arkitektur som vi gillar är inte heller bara en fråga om subjektivt tycke och smak. Rådlund och Ibsen pekar i sin bok också på medicinska undersökningar som visar vilken typ av miljöer människor mår bra av att vistas i. Det är inte för intet som populärkulturen låter sina skurkar bo i industriella miljöer av modernistiskt snitt, som Dödsstjärnan i Star Wars, medan hjältarna lever i lummiga skogar och bysantinska palats som planeten Naboo. Dessa symboler funkar i populärkulturen eftersom de vädjar till generella uppfattningar om vilka miljöer som är trevliga och vilka som inte är det. När människor själva har möjlighet att välja var de ska bo tenderar de dessutom att välja traditionella stadsmiljöer och villaområden.
När det finns en fungerande marknad är utfallet entydigt: det byggs och säljs betydligt fler traditionella villor och sommarhus än modernistiska dito. Med flerbostadshus är det annorlunda - när det inte är de som ska bo i husen som bestämmer över deras utformning blir det en helt annan smak som gör sig gällande. "Modernism is something you do to other people", uttryckte en brittisk arkitekt det hela vid ett seminarium på Edsviks konsthall häromåret, där han visade bilder på några samtida brittiska byggprojekt - alla i samma brutalmodernistiska stil - och de hus som arkitekterna som ritat dem själva bodde i. I samtliga fall rörde det sig om pittoreska sten- och tegelhus i traditionell stil med spröjsade fönster och murgröna längs väggarna. Inte ens arkitekterna själva tror längre på den byggnadsstil som de tvingar på alla andra.
I förordet till en nyutgåva av Acceptera från 1980 skrev den enda av författarna som fortfarande var i livet, Wolter Gahn, om de naiva förhållningssätt som låg till grund för deras omdaning av den svenska arkitekturen:
I en tid där nästan ingenting byggdes hade vi ingen möjlighet att förutse de enorma kvantiteterna i framtidens byggande och de konsekvenser som skulle följa av detta.
Men säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent