Det klassiska gentlemannaidealet upplever en renässans, åtminstone vad modet anbelangar. Till höger och vänster diskuteras skräddarsydda kostymer och på catwalken har ett betydligt formellare och mer tidlöst ideal gjort sig gällande. Böcker som Alan Flussers Dressing the man, Per Nilssons Snyggt och Bernhard Roetzels Gentlemannen där man kan läsa hur en gentleman ska klä sig säljer i stora upplagor. I manliga trend- och modemagasin diskuteras det klassiska herrmodet som aldrig förr. Samtidigt ökar också intresset för gentlemannens excentriske släkting, dandyn.
Kanske är det stigande intresset för klassiskt herrmode en reaktion på det populärkulturella modets allt snabbare svängningar och alltmer urvattnade innehåll. Frågan är dock om intresset för den tidlösa estetiken, det som Alan Flusser beskriver som »eternal fashion« verk-ligen är ett uppsving för den europeiske gentlemannen, eller helt enkelt bara ännu en av modevärldens nycker. Svaret på den frågan kommer vi att få när vi ser om intresset för den klassiske engelsmannens kläder också kommer att följas av ett intresse för hans övriga egenskaper.
Den klassiske gentlemannens förhållningssätt till kläder påminner i mycket om hans syn på smak överhuvudtaget: det är en fråga om bildning och förfining. Det klassiska herrmodets estetik är ett komplext system av skärning, passform, färgkombinationer och mönster som utvecklats genom århundradena. För att kunna utveckla en egen, individuell smak behöver man först tillägna sig de erfarenheter som andra gjort och därigenom skaffa sig en solid grund att bygga vidare på, på samma sätt som det förr i världen ansågs fruktbart för en diktare att vara väl insatt i den poetiska tradition som föregått honom, eller för en bildkonstnär att vinnlägga sig om den måleriteknik som föregångarna utvecklat. Att hitta kläder som sitter väl på den egna kroppen och förhöjer den totala apparitionen är ingen lätt sak, varför varje gentleman genom historien har vinnlagt som om att dra nytta av de erfarenheter som andra gentlemän gjort före honom.
»Mode är ingenting man följer utan något som man skapar« sade en gång Sven-Bertil Taube till mig, och satte därmed fingret på en av det klassiska herrmodets mest centrala aspekter. Den riktigt stilmedvetne mannen, gentlemannen eller dandyn, är så väl orienterad i den manliga klädselns alla aspekter att han besitter förmågan att göra avsteg från konventionen och på så vis utöka den välkläddes kombinationsmöjligheter.
Sven-Bertil Taube är en av få namnkunniga svenskar i dag som kan sägas manifestera en obruten koppling tillbaka till det klassiska gentlemannaidealets glansdagar. Hans diskreta vardagselegans eller stundtals djärva dandyframtoning tillsammans med ett verserat sätt och en omfattande bildning, gör honom till en gentleman av en sort man sällan stöter på idag.
Huruvida gentlemannadraget hos Sven-Bertil är ett arv från fadern ska vi låta vara osagt, men också Evert Taube vinnlade sig om gentlemannaskapets alla aspekter: den alltid minutiöst komponerade klädseln motsvarades av omvittnat vidsträckta konversationsfärdigheter och en bildning vars djup och bredd imponerade på de flesta. Evert Taubes gentlemannaideal upplevdes redan på sin tid som föråldrat – inspirationen fann han hos 1800-talets stora diktare samt hos 1100-talets chevalereska trubadurer – utom på ett plan: kläderna. Evert Taube hade nämligen lyckan att hans storhetstid sammanföll med höjdpunkten inom herrmode.
Det som vi idag brukar kalla för klassiskt herrmode hade sin glansperiod i 1920- och 30-talens USA och England. Epoken kan betraktas som höjdpunkten i en utveckling som pågått sedan 1700-talet och som tog avstamp i den dåtida aristokratins militära klädedräkt. Symptomatiskt var det också en första rangens aristokrat, det brittiska imperiets kronprins, som kom att göra herrmodet till en folklig angelägenhet i masskonsumtionssamhällets gryningstimma.
Det klassiska herrmodet är en konsekvens av en organisk utveckling där passform, mönster och färgkombinationer utvecklats genom århundraden av modets svängningar, men svängningar som hela tiden byggde på den föregående epokens landvinningar. Precis som inom den premodernistiska arkitekturen präglades modets utveckling lika mycket av kontinuiteten som av brotten mot densamma. Herrmodets kontinuitet kom också att bestå långt efter att de modernistiska undergörarna rivit upp århundraden av estetiska landvinningar inom bildkonst, arkitektur och poesi. Först under andra hälften av det 20:e århundradet började kostymidealet att på allvar naggas i kanten av det jeansmode som skulle bli masskonsumtionssamhällets verkliga uniform.
När Per Nilsson, King Magasins chefredaktör och centralfigur inom det manliga modet i Sverige, i sin bok Snyggt i korta drag redogör för det klassiska herrmodets ursprung pekar han på två viktiga inspirationskällor: James Bond och Edward VIII, sedermera hertig av Windsor. Dessa två gestalter, en verklig och en fiktiv, skall enligt Nilsson mer än några andra ha påverkat det manliga modet som vi känner det idag.
Edward VIII blev som engelsk kronprins de europeiska och inte minst de amerikanska unga männens modeikon nummer ett. Under sina resor i Förenta staterna kom hans aldrig sviktande stilsäkerhet att sätta standarden för den konfektionsindustri som nu börjat blomstra på allvar. Fram till depressionen rådde också ekonomiska förutsättningar för gemene man att klä sig som en gentleman och för första gången i världshistorien kom manligt mode att på allvar bli en angelägenhet för de breda folklagren.
James Bond kan sägas utgöra en länk mellan den klassiska herrtraditionen och det moderna konsumtionssamhället. James Bonds klädsel var länge oklanderligt brittisk, ända till Pierce Brosnans rollgestaltning med vilken det italienska kostymmodet gjorde entré. Bonds kostymer och smokingar utgör emellertid huvudsakligen ett sofistikerat hölje över den moderna tidsålderns tomt ekande idealkonsument. Visserligen vet Bond att föra sig, han är dansant och har sofistikerad smak, men framförallt vad gäller konsumtionsvaror. Bonds manifestation av den moderne gentlemannen är en prylfixerad megakonsument vars intresse enbart står till materiella ting vilka förbrukas i högt tempo.
Att Nilsson väljer att lyfta fram Bond i högre utsträckning än Edward VIII är kanske inte så konstigt. När Nilsson i King Magasin nr. 7 2008 redogör för innehållet i sin bokhylla heter det: »böckerna om stålkronografer, designhotell i Italien och Cary Grants garderob är i förkrossande majoritet, och antalet böcker innehållande fler ord än bilder är lika många som knapparna på en enknäppt kavaj.« Per Nilsson som är en av landets mest tongivande stilguruer med ett förflutet på Göttrichs herrskrädderi och författare till en handbok i tidlöst herrmode har helt uppenbart missat ett centralt element bland de gentlemannamässiga attributen: bildningen.
För gentlemannaidealet innefattar naturligtvis fler aspekter än hur kläderna sitter på kroppen. Den irländske filosofen Edmund Burke skriver i sin Reflections on the revolution in France att gentlemannaskapet är en av de två grundläggande egenskaper som förmått höja den västerländska civilisationen ur barbariets mörker. Det är uppenbart att Burkes gentlemannaskap innefattar mer än kläderna på kroppen.
Gentlemannens excentriske kusin är dandyn. Dandyn som figur dyker upp i den västerländska kulturen och litteraturen kring sekelskiftet 1800 då män som Beau Brummell och lord Byron var de manliga trendsättarna. Dandyn förenade upplysningens urbana livsstil med romantikens långt gångna individualism.
Verner von Heidenstam, som i många stycken kan sägas ha varit en svensk dandy, beskriver sina egna företräden i ett brev till Fredrik Böök. Uppräkningen tillkom med anledning av en jämförelse mellan Heidenstam och Gustaf Fröding, och ger en tydlig bild av vilka egenskaper Heidenstam värdesatte hos en man:
Jag kan skriva berättelser […]; jag kan rita, måla, klinka piano, skriva noter, grunda tidningar, sysselsätta Stockholm, detronisera realismen, hata kärleken och ha kärleksäventyr, gifta mig och skilja mig och gifta mig igen, segla, rida skjuta, simma (alldeles som en viss rimmande lord), hålla tal, leva i blankläderskor eller som bonde.
På hemsidan Dandyism.net försöker redaktörerna ge riktlinjer för en dandyhållning som passar vår moderna era. Redaktörerna Christian M. Chensvold och Nick Willard förfäktar ett dandyideal för det 21:a århundradet och drar sig inte för att polemisera mot den uppfattning som vill göra gällande att en dandy av idag ska se ut som en dandy gjorde på 1700- och 1800-talet. Chensvold och Willard menar att en dandy idag ska befinna sig mitt i det samtida urbana samhället, på samma sätt som de föregående århundradenas dandys gjorde.
Om man studerar äldre tiders gentlemän, likväl som samtida dandys, är det uppenbart att förhållningssättet innefattar betydligt mer än bara välsittande, tidlösa kläder. Den individualism som gentlemannaskapet innebär medför även en relation till samhället och kulturen som är intimt sammanflätat med inställningen till kläderna på kroppen. Det handlar om en vidsträckt förfining och bildning på alla områden som ger möjlighet att se samband och fatta egna, rationella beslut.
»Vill man utan omak komma in genom öppna dörrar måste man ta hänsyn till det faktum att de har en fast ram« konstaterade Robert Musil i Mannen utan egenskaper och identifierade därmed ett av gentlemannaskapets grundläggande drag: att det är först genom bildning och kunskap om de sammanhang, stora som små, i vilka man befinner sig som den verkliga grunden för individualism och oberoende skapas.
Oberoendet är centralt för gentlemannen, och i ännu högre utsträckning för dandyn. En dandy går inte i någons ledband. Detta innebär inte att individualismen slår över i en social anarkism där man likt den demoniske Stavrogin i Dostojevskijs Onda andar frångår samtliga sociala konventioner. Gentlemannens individualism utvecklas i vetskapen om att frihet förutsätter ett tydligt ramverk av gemensamma referensramar. På samma sätt tarvar dandyns excentricitet ett tydligt regelverk att bryta emot.
Det nutida flyktiga modet använder sig av övertydliga signaler och referenser eftersom det uppstått i en tid när gemensamma referensramar inte längre kan förutsättas hos publiken. Odlandet av smak och finess har åsidosatts för ett odlande av diverse subkulturella gruppidentiteter som i sin tur fått ersätta de naturliga sammanhang vi alla befinner oss i. Dessa valbara identiteter – en full rockmundering från Carlings eller preppy light från MQ- misstas ofta för individualism. I själva verket undergräver de möjligheterna till sann individualism i och med att de reducerar individerna till den grupp vars attribut de lagt sig till med, och där varje grupp har sitt eget referens- och normsystem.
Det återstår ännu att se om det stigande intresset för det klassiska herrmodet kommer att leda till en ny generation av gentlemän; av bildade, verserade och väl klädda, ja civiliserade, manspersoner, eller om det helt enkelt bara rör sig om ännu en av modets kastvindar. Att förfina sin smak på modeområdet är lika ansträngande och tidskrävande som att skaffa sig en gedigen bildningsbakgrund, vilket verkar vara för mycket för många inom det rastlösa uppväxande släktet. Istället för att läsa böckerna laddar man ned filmatiseringarna. Istället för att odla en djupgående och tidlös stilmedvetenhet köper man upp sig på ett färdigt paket från modeikonen för dagen. Kanske kommer just Sven-Bertil Taube att vara den siste svenske gentlemannen som fyller ut kostymen.
Lars Anders Johansson