I Sverige finns en olycklig tendens att så fort man gillar någonting så vill man att det ska finansieras med offentliga medel. På motsvarande sätt tenderar man att betrakta den som inte vill att det offentliga ska bekosta en viss företeelse som att den är motståndare till företeelsen som sådan. Det är en rest från det 70-talsparadigm där ordet "samhälle" ansågs vara synonymt med den offentliga sektorn och där utgångspunkten är att alla pengar egentligen tillhör staten och att medborgarna endast har dem till låns. Det är utifrån denna position som Aftonbladet Kultur, via medarbetaren Martin Aagård, angriper Fredrik Segerfeldt och kallar honom för en "kulturfiende".
Fredrik Segerfeldt argumenterar mot det offentliga kulturstödet utifrån en omsorg om skattebetalarnas pengar. Att det är orimligt att den ena tvingas betala för den andras kulturella preferenser. Aagård tycker att detta är en elitistisk syn som drabbar de fattigaste och svagaste grupperna. Men är det verkligen så? Ser man till vilka det är som besöker de stora offentligt finansierade kulturinstitutionerna så är det oftast välbeställda grupper som gott skulle kunna betala för sig själva. Trots detta subventionerar skattebetalarna höginkomsttagarnas besök på Dramaten och Operan, medan den betydligt bredare publik som besöker de av kulturvänstern så förkättrade privatteatrarna får punga ut ur egen ficka.
Men det finns fler och viktigare argument mot offentlig finansiering av kulturen än bara omsorgen om skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Framförallt rör det sig om en frihetsfråga. Det finns något djupt problematiskt över ett samhälle där samma offentlighet som förfogar över våldsmonopolet också kontrollerar de konstnärliga uttryck som formar vår omvärldsuppfattning. Det finns en anledning till att totalitära stater är så måna om att kontrollera kulturen. Därför bör fria demokratiska samhällen sträva efter att separera makten över tanken från makten över kanonerna.
Men också för kulturens egen skull finns det skäl att vara skeptisk mot offentlig finansiering. Så snart det offentliga får makten över de konstnärliga verksamheterna tenderar den politiska makten att vilja använda den för sina egna syften. Kulturen görs till ett redskap för att uppnå politiska, sociala eller ekonomiska mål. När politiker och politiska tjänstemän ska avgöra vilka kulturverksamheter som ska gynnas ekonomiskt blir det ofta efter andra kriterier än kulturell kvalitet som fäller avgörandet.
Det produceras naturligtvis fruktansvärt mycket dålig kultur inom den privatfinansierade kultursektorn. Den stora skillnaden gentemot allt dåligt som produceras inom den offentligt finansierade kultursektorn är att ingen avtvingats en enda krona mot sin vilja för att bekosta detta. Det finns heller inga belägg för att den offentliga finansieringen skulle vara bättre på att säkra kulturell kvalitet än den privata. Detta väcker också den angelägna frågan om huruvida det är den politiska maktens uppgift att avgöra vad som är kvalitetskultur eller inte.
De som ser det som ett självändamål att underkasta kulturen den politiska makten tenderar att vilja framställa den privatfinansierade kulturen som vulgär och krass kommersialism. I verkligheten är den privata kultursektorn betydligt mer diversifierad än den offentliga. Kulturlivets viktigaste finansiärer är i själva verket publiken, det vill säga alla vi som köper böcker, skivor, MP3or, filmer, konstverk, teater- och konsertbiljetter, samt inte minst kulturutövarna själva.
Vid sidan om denna marknadsdrivna kultur, som till största delen består av sådant som ligger bortom den mest utslätade kulturella mittfåran, finns en rad andra finansieringsmodeller. Det finns så kallad crowdfunding, där enskilda på förhand bidrar till att specifika projekt kommer till stånd. Det finns sponsring - där företag från andra branscher samarbetar med kulturinstitutioner och konstutövare. Och det finns mecenatskap, där rika privatpersoner och stiftelser finansierar kultur i olika former, bara för att nämna några.
Här ryms såväl breda och lättillgängliga konstnärliga uttryck som tilltalar en månghövdad publik och säljer i massupplaga och här finns smala, komplicerade och nischade genrer som tilltalar ett fåtal. Nya spännande kulturformer tenderar att uppstå långt från den politiska makten, medan den offentliga finansieringen snarare brukar befästa redan etablerade strukturer. I en tid när de offentliga budgeterna är allt mer ansträngda är kulturpolitikens största utmaningar att skapa goda förutsättningar för en levande och välmående kultursektor bortom de offentliga institutionerna.
En ironisk aspekt av resonemanget hos Aagård och andra debattörer som vill utöka politikens makt över kulturen är att de samtidigt tycks oerhört kritiska till hur politiken utövar denna makt. Den konstnär som verkligen vill vara fri borde måna om sitt oberoende från den politiska makten. Att kalla dem som vill rädda kulturen undan det offentligas förlamande hand för kulturens fiender är helt enkelt inte trovärdigt.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent