Tillskyndarna av den dominerande arkitekturstilen brukar anföra att arkitekturen ska spegla sin tid. Det är ett besynnerligt påstående med tanke på att arkitekturens estetiska formspråk endast marginellt har utvecklats under de gångna hundra åren, som på de flesta andra områden där människor är verksamma skådat språng utan motstycke under de föregående årtusendena.
Sedan modernismens och funktionalismens genombrott har vi matats med variationer på samma rätlinjiga, industriella teman. Precis som på övriga områden där modernismen bröt igenom blev det som från början var avantgarde snabbt allmängods och genom en ohelig allians med den politiska makten estetisk överideologi för hela samhället.
Det var den sociala ingenjörskonstens tidevarv, då politiker och experter genom samhällsplanering sökte närma sig Utopia. Den funktionalistiska arkitekturen hade en central roll i förverkligandet av samhällsingenjörernas megalomana drömmar. Här balanserade välfärdsstaterna farligt nära de totalitära samhällssystemen. Det svenska miljonprogrammet hämtade sin inspiration från DDR. Flertalet av den modernistiska arkitekturens främsta teoretiker var också anhängare av totalitära ideologier, till exempel Le Corubusier, som bland annat ville utplåna hela Paris historiska statskärna och ersätta den med höghus.
Den modernistiska arkitekturen skulle bryta med det gamla, borgerliga samhället. Själva byggnaderna skulle vittna om den nya, vetenskapligt tillrättalagda värld som politiker och arkitekter skulle skapa åt undersåtarna. Men konceptet rymmer en paradox. Den modernistiska arkitekturen är elitistisk. Den tar medvetet avstånd från såväl historien som omgivningarna och människors preferenser. De hävdvunna estetiska ideal som vuxit fram genom århundradena skulle kastas på historiens sophög. Konsekvenserna lät inte vänta på sig. De människofientliga miljonprogramsområdena som skulle tjäna folket blev spöklika sovstäder, där inflyttarna från landsorten eller från andra länder sjönk ned i kriminalitet och missbruk på flykt från den existentiella ångesten mellan betongfasaderna.
Under den förra borgerliga storhetstiden, kring förra sekelskiftet, byggdes många av de stadsdelar i vårt land som alltjämt betraktas som de vackraste och de exklusivaste att bo i. Det var också en eklektisk formfest för arkitekter. Man valde och vrakade från tvåtusen år av arkitekturhistoria och resultatet blev en fantastisk variationsrikedom. Nygotiska fasader varvades med klassicism, en och annan venetiansk villa, nordisk nationalromantik, romanska valvbågar. Genom stilvalen ville beställarna säga någonting mer som sig själva, sin traditionsmedvetenhet och sina preferenser.
I dag lever vi i ett nytt borgerligt tidevarv. Sedan början av 90-talet har svenskarnas livsstil åter kommit att kretsa kring individ och familj snarare än folkrörelse och stat. Men estetiken har inte hängt med. Den funktionalistiska arkitekturen är samhällsingenjörernas draksådd som lever kvar också i vårt liberalare tidevarv. När de borgerliga politikerna i Stockholm säger ja till en hårdare exploatering av innerstaden gör de om samma misstag som socialdemokraterna gjorde när de förstörde Norrmalm på 1960- och 1970-talen. Samma typ av stål- och glasfasader som var fula redan då reser sig på nytt mot himlen kring centralstationen.
Samma sak gäller nybyggda bostadsområden. Varje svensk stad med självaktning bygger nu en Hammarby sjöstadkopia vid vattnet där torftig nyfunkiskitsch speglas i hamnbassängerna. Den borgerliga självmedvetna medelklassen flyttar in bakom de obrutna panoramafönstren, i bostadsrätter som ser lika själlösa ut som på arkitektkontorens platta ritningar.
I Kalmar heter prestigeprojektet Varvsholmen. I skuggan av Ölandsbron växer det fram en stadsdel som förmodligen av stadsplanerare och arkitekter anses spegla sin tid och sätta Kalmar på kartan. Ändå är den bara en i mängden av likriktade havsnära nyfunkisstadsdelar.
Men kanske säger arkitekturen något om vår tid ändå. Förr byggdes hus som monument, ämnade att motstå tidens tand. Till och med dåtidens industribyggnader anses i dag vackrare än dagens praktbyggnader. Jämför den gamla ångkvarnen som i dag rymmer Kalmar läns museum med de sterila fasaderna på Varvsholmen. I dag byggs i stället bostäder som konsumtionsvaror. I sina panoramaakvarier ska den nya borgerligheten konsumera utsikt och kvällssol. Hur torftig denna instrumentella syn på boendemiljön i själva verket är inser man när man promenerar från Varvsholmen till närbelägna Ängö, där en organiskt framvuxen mångfald av stilar skapar en harmonisk helhet som dagens dominerande arkitektfirmor bara kan drömma om.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent