Brist på sjövett säger något om samhällsklimatet

I gårdagens Barometern kunde man läsa om ensamseglaren Heinz Bredow från Berlin, som havererat utanför Kristianopel sedan kölen på hans segelbåt av okänd anledning lossnat.

Den köllösa båten kantrade och vattenfylldes snabbt men förblev flytande på sidan. Den 70-årige Bredow fick genomblöt och kylslagen sitta på sitt kantrade fartyg mitt i inloppet till Kalmarsund i nära fem timmar, under vilka han med rop och gester försökte påkalla förbipasserande båtars uppmärksamhet.

När inte detta lyckades tvingades han dyka ned i den vattenfyllda båten efter nödraketer med vars hjälp han lyckades påkalla uppmärksamhet från land varvid sjöräddningen larmades och snabbt kunde rycka ut från Bergkvara. Den medtagne men välbehållne fördes till Karlskrona lasarett för att vila ut.

Under tiden som Bredow satt och sakta kyldes ned på sin kantrade båt passerade enligt uppgift ett tiotal fritidsbåtar inom synhåll. Ingen närmade sig för att undsätta den nödställde eller ens anropade sjöräddningen. Enligt sjölagen är var och en som färdas på sjön skyldig att göra allt som står i ens makt för att hjälpa den som är i sjönöd, så länge det inte innebär fara för eget liv och fartyg.

Det finns flera viktiga lärdomar att dra av episoden. För det första att det inte räcker med lagstiftning för att inpränta ansvarskänsla hos en befolkning där sådant saknas. Det är därför som den så kallade civilkuragelagen är fel väg att gå. Civilkurage handlar om att kunna göra rätta och riktiga bedömningar i svåra situationer.

Det handlar om en insikt om att vi alla är medlemmar av samma samhälle och att vi därför har ett ansvar att hjälpa varandra. I grund och botten handlar det om den gyllene regeln, av Matteus formulerad: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Detta uppnås genom uppfostran som inte kan ersättas av lagstiftning. Att det ens uppstått en diskussion om behovet av en sådan lagstiftning säger emellertid en hel del om vårt samhällsklimat.

Historien om Heinz Bredows haveri säger oss också något om den förändrade fritidsbåtskulturen. Allt fler båtägare saknar naturliga erfarenheter av den marina kulturen, vars sedvänjor och oskrivna regler vuxit fram ur nödvändigheterna under hundratals år. Dessa starka traditioner har gjort att livet till sjöss kunnat vara förhållandevis oreglerat i lagboken, eftersom båtfolket själva tagit ansvar.

Numera ser vi emellertid allt fler nyblivna båtägare som prioriterat en stor och vräkig båt framför gedigna kunskaper. Känslan av samhörighet och ansvar - att alla faktiskt sitter i samma båt - saknas hos många. Det är därför som myndigheterna nu börjat se sig tvungna att gripa in och reglera sjölivet, till exempel genom den fullständigt missriktade nya sjöfyllerilagstiftningen.

En tredje lärdom är hur viktigt svenska Sjöräddningssällskapets ideella arbete är. Utan dessa eldsjälar skulle myndigheternas resurser inte räcka till på långa vägar. De 2000 frivilliga sjöräddarna står för 70 procent av all sjöräddning. Bara 2010 genomfördes 3274 utryckningar. Det är det civila samhället i sin prydno.

Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent