Är det så att man på Sveriges Radio inte längre betraktar musiken som en del av sitt kulturella uppdrag? Går man in på SR:s hemsida och klickar sig fram till samlingssidan för kultur kan man läsa om Film/TV, Form/Mode, Konst, Litteratur, Medier, Scen, Spaning och Politik enligt rubrikerna i menyn. Musik finns inte med. Musik är alltså något annat än kultur.
I sina officiella dokument riktade till ägaren förmedlar man en annan bild av sin verksamhet. I Sveriges Radio mot 2019 - Sveriges Radios avsikts förklaring vid kontrollstationen 2011, kan man bland annat läsa:
"Publiken ska kunna använda Sveriges Radios musikutbud som en personlig och kunnig guide till nya musikupplevelser och dela med sig av dem till andra. Musikutbudet präglas av stor genrebredd och allsidighet som presenteras på olika sätt i olika kanaler, allt från kören och orkestern i Berwaldhallen till guiden in i den nya unga musikvärlden i P3. Sveriges Radio bedriver en omfattande och kvalificerad musikjournalistik. Uppdraget blir ännu viktigare i framtiden när spridningen av musik har förändrats via olika musiktjänster och villkoren för musikindustrin ser annorlunda ut. Musikutbudet är större än någonsin och då blir guidningen, kompetensen och kunnandet alltmer angeläget. Sveriges Radio ska erbjuda det som är populärt och efterfrågas av många, men också förvalta musikaliska traditioner, främja musikalisk utveckling och introducera ny musik."
När nu kanalledningen för P2 står i begrepp att göra om programtablån och lägga ned de nischprogram som fram tills nyligen fått utgöra alibi för att Sveriges Radio lever upp till sitt public serviceuppdrag på musikområdet, hotas visan tillsammans med jazzen, folkmusiken och världsmusiken. Visprogrammet Felicia, folkmusikprogrammet Folke och världsmusikprogrammet Klingan med flera får nu ge plats åt en ny typ av tablå där musik ska spelas i längre sammanhängande block istället för att presenteras av kunniga programledare som lotsar lyssnarna till nya musikupplevelser. I en artikel i Dagens Nyheter den 11 juli försvarar kanalchefen Elle-Kari Höjeberg förändringen med att man vill ge folk vad folk vill ha, "Ge mig något vackert klassiskt", efterlyser majoriteten av lyssnarna, enligt Elle-Kari Höjeberg.
Det är häpnadsväckande slutsatser som ledningen för Sveriges Radio har dragit av utvecklingen på musikområdet. I en tid när streamingtjänster på nätet som Spotify har gjort ett nästan obegränsat musikutbud omedelbart tillgängligt världen över väljer man att dra ned på den enda egentliga konkurrensfördelen som public serviceradion har framför de egenkomponerade spellistorna på Spotify - nämligen den kunniga programledaren som kan gräva fram och presentera ny och spännande musik och därmed öppna fönster till för en själv tidigare okända musikaliska världar. Den som vill lyssna på sina favoritartister kan med lätthet göra det på nätet. Utmaningen ligger i att hitta fram till nya musikupplevelser.
På samma sätt är det märkligt hur man från Sveriges Radios sida har valt att i P3 och P4 lägga sig allt närmare de kommersiella radiostationernas musikutbud. Att den kommersiella radions utbud är begränsat enligt minsta gemensamma nämnarens logik handlar givetvis om de villkor man verkar under på marknaden, inte minst när det rör sig om en marknad som sedan länge domineras av en gigant som Sveriges Radio. Att man då på SR inte inser vilken enorm fördel det är att inte behöva underkasta sig dessa villkor utan att istället ta vara på vad som faktiskt är den stora fördelen (och nackdelen) med public servicemedia - att man faktiskt inte är tvungna att ge folk vad folk vill ha, utan faktiskt kan presentera sådant som lyssnaren inte visste att de skulle komma att gilla.
Den svenska visan utgör en gränsöverskridande genre som tangerar såväl litteraturen som den folkliga vistraditionen och populärmusiken. Denna sällsamma hybrid är resultat av en handfull starkt lysande stjärnors inverkan på den svenska musikhistorien genom århundradena. Mest inflytelserika på denna utveckling var i tur och ordning Carl Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Samtliga diktare med djup kännedom om och en strävan att placera sig själva i litteraturhistorien, men också influerade av sin tids populärmusik. Den litterära visans starka ställning i Sverige får anses vara en av huvudorsakerna till att svenska sångtexter inom de flesta genrer håller en med internationella mått mätt frapperande hög kvalitet.
Trots vismusikens nära släktskap med populärmusiken har genren blivit allt mer styvmoderligt behandlad i public servicemedia. I takt med att Sveriges Radios P4 allt mer kommit att efterlikna systerkanalen P3 med dess inriktning på pop- och rockmusik har visan tillsammans med andra smalare genrer som jazz och folkmusik hänvisats till nischprogrammen i P2. Marginaliseringen ökades ytterligare 2008 när musikläggandet i P4 centraliserades vilket berövade de lokala redaktörerna inflytandet över musiken i de egna programmen. I samband med detta minskades också antalet nationella musikläggare betänkligt vilket ytterligare strömlinjeformade musikutbudet i P4 - som tidigare varit den mest pluralistiska kanalen och tillika den kanal där mer eller mindre okända, nya artister först kunde nå sin publik genom att uppmärksammas av lokala musikläggare.
Det är emellertid inte bara visan, folkmusiken, jazzen och världsmusiken som drabbas av den stundande omläggningen av innehållet i P2. Även den klassiska konstmusiken kommer att underkastas en strömlinjeformning med fokus på Europeiskt 1800-tal och kända stycken. Lättuggat och lättsmält.
Det är svårt att hitta särskilt många spår av Sveriges Radios avsiktsförklaring i den musikaliska praktiken, och tar man bort nischprogrammen från P2 tycks det som man gett upp den helt och hållet. Radion fyller alltjämt en central roll när det gäller upptäckandet av ny musik. Det är av den anledningen som skivbolagen lägger ned stor ansträngning på att plugga sina nya artister och låtar gentemot de få musikläggare som finns kvar. Det finns en stark korrelation mellan vilken musik som spelas i radion och vilken musik som säljer - i skivbutiker och på nätet. Det handlar alltså inte om att radion ger folk vad folk vill ha utan snarare att folk vill ha det som de har upptäckt när de lyssnat på radion. Om Sveriges Radio tog sitt uppdrag på allvar skulle de säkerställa en mångfald av inte minst nya och okända artister som via radion kunde nå ut till publiken, istället väljer man att agera som en sämre version av de kommersiella kanalerna.
De kommersiella kanalerna är bra på att ge folk vad folk vill ha, för den som vill ha ett ännu mer anpassat musikutbud helt i linje med den egna smaken finns mängder av tjänster på internet att tillgå, Spotify är den mest namnkunniga. Att Sveriges radio inte förstår att deras enda konkurrensfördel i sammanhanget är att kunna öppna nya världar för lyssnarna, är fullständigt obegripligt.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent