Tidsbundna tongångar och textens tyngd


”Nu födas många språkligt hemska kväden och nervsjukt kusliga och hopplöst dunkla” Så skrev Evert Taube 1946 i dikten ”Så talade Rönnerdahl” där han analyserade den samtida poesins problem. Citatet skulle kunna tillämpas på en stor del av den sånglyrik som produceras idag.

Idag är det nästan bara i sångtexter som vi stöter på nyproducerad, bunden poesi. Även om få artister skriver sin lyrik på versmått kräver musiken en rytmisk bundenhet i texten, och det är ett välkänt faktum att en rimmad text är mer lättillgänglig än en orimmad. Kvaliteten på den nyskrivna, rimmade sånglyriken lämnar dock tyvärr ofta en del i övrigt att önska.

Populärmusiken idag är sällan lika fokuserad på texten som den var i äldre tider. En häftig ljudbild räcker för att tilltala en viss målgrupp och därför blir texten ofta en liten kuriosadetalj vid sidan om, något som utförts med vänster hand. Naturligtvis finns det lysande undantag från denna regel, men generellt sett verkar det vara ”image” och ”sound” som är avgörande för den företrädesvis yngre publiken idag. Detta får till konsekvens att vi från radiokanaler och teveprogram dagligen får utstå en kalldusch av usel poesi. Följden av detta blir att den breda publiken får snävare referensramar, artisterna blir ännu mindre måna om sitt textförfattande och standarden sänks. Undan för undan.

Visgenrens starka sidor

I viskretsar talas det ofta om hur visan trängs undan av den kommersiella musiken, hur den inte får medialt utrymme och så vidare. Detta är sant. Det finns dock, trots dessa beklämmande fakta, en stor och entusiastisk vispublik, och den finns i alla åldrar och i alla samhällskikt. Det är en publik som även lyssnar på den kommersiella populärmusiken och som inte själva upplever någon motsättning i detta. Denna publik söker sig till visan för att den törstar efter något annat, något som den inte får sig till livs hos populärmusiken. Jag tror att det rör sig om två saker:

Dels det avskalade formatet; en visa framförs företrädesvis naket och akustiskt, oftast bara ackompanjerad av ett stränginstrument. Det är ett genuint och tidlöst framförande, oberoende av musikaliska trender och dagsländor, som letar sig tillbaka till medeltidens trubadurer och jonglörer och långt innan dess. I detta finns en känsla av befrielse. Det som idag lockar en modern publik till visgenren torde först och främst vara texterna. Det handlar inte om något så enkelt som litet mer genomarbetade sångtexter än vad man annars är van vid. Det rör sig snarare om att visan kan vara enda gången många människor kommer i kontakt med tonsatt poesi, kanske med poesi överhuvudtaget.

Högre krav på publik och artist

Det avskalade och lågmälda framförandet erbjuder möjligheter till framförande av texter med betydligt högre komplexitet än till exempel i en rockensemble, men ställer samtidigt högre krav på både lyssnaren och vissångaren. Av publiken på en viskonsert där behållningen utgörs av, ofta långa, berättande sånger, krävs en betydligt större koncentration än på en rock/popkonsert där det ofta räcker att ryckas med av rytmen och stämningen.

Av vissångaren krävs på ett helt annat sätt, än av rocksångaren att texten gestaltas på scenen. Vissångaren är en berättare, en recitatör och en skådespelare likaväl som en sångare, han är inte som popvokalisten ett instrument bland andra i en ensemble. För att fånga dagens rastlösa publik krävs både ett suggestivt utspel och en närvaro i texten.

Vismakarens uppgift

För vismakaren, som omgiven av det begynnande 2000-talets alla elektrifierade och imagebetonade genrer försöker skapa ny tonsatt poesi i tidlös tappning, väntar också prövningar. Det gäller att höja blicken över populärmusikens pekorala formuleringar och till förbannelse utslitna klichéer, liksom det gäller att inte stirra sig blind på den egna genren och de stora föregångarna.

Som vismakare ska man inte vara rädd att låna intryck och stildrag från andra genrer, det har alltid förnyat visan och fört den vidare, se bara på Evert Taube! Det man ska passa sig för att göra är att låta sig luras av den ytliga tidsandan och därför sänka sina egna textuella kvalitetskrav. Vismakare! Fortsätt att skriva bra och intressant lyrik – det kommer alltid att finnas en publik som uppskattar kvalitet. Vissångare! Fortsätt att sjunga bra och intressanta sånger med bra texter, både gamla och nya.

Visan kan aldrig bli omodern, om vi inte låter den bli det! För att återgå till Taubes dikt:
”Dödsstrålens tid med larm av megafoner skall ej förbanna dina svärmerier. I kaos längtar man till trastens flöjt.”

Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent