Ubildning ger inte nödvändigtvis bildning. Men ett samhälle kan inte fungera med endast specialister. Bildning är själva grunden för självständigt tänkande och nödvändig för en demokratisk samhällsordning.
På platsen för Krusenbergs herrgård stod på 1600-talet ett barockslott i kalksten. Det blev lågornas rov 1717. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden importerades i byggsatsform från Finland i början av 1800-talet av dåvarande ägaren Per Alexander Rudbeck. Numera är Krusenberg - som så många andra svenska slott och herresäten - hotell och konferensanläggning.
Just denna dag har en samling chefer från ett högre svenskt lärosäte samlats på Krusenberg för fortbildning i ledarskap. Som en del i utbildningen håller Kira von Knorring Nordmark från Institutet för Personal- och Företagsutveckling (IPF) vid Uppsala universitet seminarium enligt egenutvecklade konceptet "Mytodrama". von Knorring Nordmark är psykolog och har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har hon arbetat åt polismyndigheten, och även varit vid amerikanska FBI, där hon lärt sig mycket, bland annat om förhörsteknik. Sedan ett antal år tillbaka har hon arbetat med ledarskapsfrågor vid IPF och det är hon som tagit initiativet till Mytodramasatsningen.
Upplägget är lika enkelt som genialt. Genom att ta avstamp i Shakespeares berättelse om den unge kung som besegrade den franska hären vid Agincourt 1415 låter Kira von Knorring Nordmark sina åhörare ta del av en tidlös kunskap om ledarskap, precis som människor i alla tider har dragits till dramatikern från Stratford-upon-Avon för hans allmänmänskliga visdom.
Handlingen varvas med aktuell ledarskapsforskning och diskussioner kring hur de nyvunna perspektiven kan tillämpas i den dagliga verksamheten på arbetsplatsen. De lärdomar man förväntas dra av just Henry V är sammanfattade i sju punkter.
Den första problemställningen "Att bli chef över sina kamrater" aktualiseras redan i samband med kröningsceremonin då Henrys gamla suparkompisar med den liderlige sir John Falstaff i spetsen dyker upp för att dra nytta av den forne gängmedlemmens nyvunna upphöjdhet. Henry V tar dock ledarskapet på allvar och avvisar sina tidigare kompisars anspråk på en privilegierad ställning "för organisationens bästa". Det här med att bli chef över sina tidigare arbetskamrater är bevisligen inte något sentida påfund.
Nästa lärdom kallas för "Vikten av en personlig vision" och syftar i berättelsen på Henrys målsättning att förena ärkefienderna England och Frankrike för att därigenom få slut på vad som skulle komma att kallas för hundraårskriget. Med hjälp av denna personliga vision lyckas kungen motivera både sig själv och sina undersåtar till storartade prestationer.
På liknande sätt avverkas de övriga frågeställningarna "Med- och motkrafter vid förändring", " Vad måste jag själv offra som ledare?", " Vad kan jag be mina medarbetare offra?", "Det inspirerande ledarskapet" och "Ny som chef" alltmedan berättelsen om Henry fortskrider.
von Knorring Nordmark ser överensstämmelser mellan då- och nutid, mellan fiktion och fakta:
- Att leva i osäkerhet och komplexitet, att slänga ut folk ur tryggheten, som Henry gör inför slaget vid Agincourt, innebär ju en hel del och det gör många chefer idag - de tvingas till det eftersom det blir neddragningar, uppsägningar och omplaceringar.
Det är intressant att se skillnaderna i seminariedeltagarnas minspel och kroppsspråk alltmedan von Knorring Nordmark växlar mellan modern ledarskapsteori och det elisabetanska dramat. När hon med hjälp av overheadbilder redogör för teoretiska forskningsmodeller på hög abstraktionsnivå och stundtals med en begreppsapparat mycket långt från vardagligt språkbruk ser man att det är en samling chefer som deltar i seminariet. Det här har de hört förut, här känner de sig hemma. De hänvisar till annan ledarskapsforskning, nickar och instämmer.
När hon sedan återgår till berättelsen om Henry händer något. Plötsligt är det inte längre de medelålders cheferna som deltar i ett fortbildningsseminarium. Nu är det en skolklass som lyssnar när fröken berättar en spännande historia. Borta är de förment intellektuella ansiktsuttrycken. Man insuper berättelsen, skrattar åt de dråpliga situationer som uppstår och förfasar sig över de till synes omöjliga val den unge kungen ställs inför. Också kommentarerna skiljer sig åt. Istället för den teoretiska begreppsapparaten är det nu konkreta frågeställningar som diskuteras: moraliska dilemman, valsituationer. Det handlar inte längre om modeller och statistik utan om människor.
Vid mitten av 1800-talet övergick egendomen Krusenberg genom arv till grevesläkten Cederström. Namnkunnige nationalromantikern Gustaf Cederström hade under en tid sin ateljé på Krusenberg. 1884 målade han där en av två versioner av Karl XII:s likfärd. Orginalet hänger idag på Nationalmuseum.
När Cederströms huserade på Krusenberg hade ett nytt bildningsideal slagit igenom i Europa. Wilhelm von Humboldt, bror till den berömde naturforskaren Alexander von Humboldt, grundade 1810 Universität zu Berlin, uppbyggt efter hans tankar om bildning och utbildning. Grundprincipen var en bestämd relation mellan frihet och kunskap - kunskap kunde bara förvärvas fri från påverkan av olika särintressen, politiska och ekonomiska.
I Sverige blossade i början av 1800-talet en strid upp kring universitetens självständighet. Centralt i denna strid var universitetens juridiska domsrätt. Från liberalt håll menades att universiteten var isolerade företeelser utan kontakt med verkligheten och man pläderade för att Uppsala universitet skulle flyttas till Stockholm för att komma i kontakt med den praktiska och ekonomiska vardagen. De konservativa menade istället att autonomin var en del av universitetets inneboende idé och att dessa skulle stå utanför den dagliga politiken. För att lösa frågan inrättades den så kallade "snillekommittén" bestående av tidens största kulturpersonligheter, bland andra Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér, Hans Järta och Anders Fryxell. Kommitténs slutbetänkande från 1828 blev en seger för det Humboldtska universitetsidealet.
Denna syn på bildning och utbildning kom att dominera fram till de stora utbildningsreformerna på 1960- och 70-talen. Kunskapen skulle kunna vara till för alla. Hegel hade i sin statsideologiska filosofi gjort en distinktion mellan det allmänna ståndet och förvärvsståndet, med modern terminologi mellan tjänstemän och näringsidkare. Universitetens uppgift var i första hand att skola tjänstemännen. Ämbetsmännen skulle inte anfäktas av det krämartänkande som präglade förvärvsståndets köpmän och hantverkare. Universitetets uppgift skulle därför i första hand vara att tillhandahålla en bildning som höjd över egenintresset förberedde blivande ämbetsmän för ett liv i det allmänna bästas tjänst. Ämbetsmännen skulle vara generalister, utbildade och bildade för att se samhället och kulturen som en helhet.
Restaurang Prinsen ligger på Mäster Samuelsgatan, ett stenkast från trendiga Stureplan, vilket märks inte minst på den höga frekvensen av cabbade sportbilar av märkena BMW och Mercedes som passerar strax förbi den lilla uteserveringen där vi sitter och pratar om bildning. Att hitta en tid för en intervju med Leif Alsheimer var inte det lättaste. Han är en upptagen man, ständigt på resande fot både i Sverige och utomlands. Trots detta hinner han hålla sig ā jour med kulturlivet. När vi träffas har han precis sett Stadsteaterns uppsättning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. I tweedblazer och randig slips ger Alsheimer intrycket av den avspände gentlemannen.
Alsheimer är universitetslektor i rättsvetenskap, men i dag är han egen företagare. Han har bland annat varit verksam som kulturskribent för Svenska Dagbladet. Där är han en av de främsta förkämparna för den humanistiska bildningens återupprättande i ett Sverige där den, enligt Alsheimer, är på väg att gå förlorad.
- Under andra halvan av 1800-talet och drygt första hälften av 1900-talet strävade man ständigt efter att höja ribban, att människor skulle förmås att nå till randen av sin förmåga. Man skulle verkligen hjälpa dem att medelst träning utveckla sin potential. Nu är det precis tvärtom; nu ska ribban hela tiden sänkas så att alla i princip kan bli världsmästare i, låt oss säga höjdhopp - genom att ribban ligger på marken så att det bara är att gå över den. Det är ju en skrämmande utveckling när det gäller ett samhälles ambitionsnivå att man vänder upp och ned på vad som är väsentligt.
Prinsens meny består av husmanskost "with a twist" - en inriktning som väl speglar den traditionsmedvetenhet som den gamla kulturrestaurangen värnar om. Man serverar till exempel "brässerad oxsvans i terrinne ā la black & white med rösti och sparris" eller skomakarelåda med "varma syltlökar, puré av basilika och purjolök, chorizo och vita bönor" och visar därmed att man tar avstamp i en tradition men inte stänger ute influenser från annat håll.
Etablissemanget slog upp sina portar 1897, samma år som den väldiga kultur- och industriutställningen hölls i Stockholm. Då stod den humanistiska bildningen på topp, åtminstone prestigemässigt. Kulturen var lika viktig som industrin när Sverige skulle göra sig gällande internationellt. Med hjälp av de humanistiska kunskaperna, främst historieskrivningen, skulle Sverige hävda sig bland de stora kulturnationerna och även om man på punschverandorna hyllade ett krigiskt förflutet var det inte på slagfältet den nya stormakten skulle vinna sin ära. "Nej giv oss män, i forskning, i färger och skrifter", skaldade Heidenstam i dikten "Åkallan och löfte" från 1899. Den naturvetenskapliga forskningen premieras alltjämt, åtminstone den som kan anpassas till näringslivets efterfrågan. Ett exempel på detta, menar Alsheimer, är den märkliga efterfrågan på civilingenjörer som de svenska lärosätena anpassat sig till.
- Bortåt 90 procent av alla civilingenjörer vi utbildar, sysslar inte med civilingenjörsuppgifter efter tre till fem år. Vi utbildar en sån otrolig mängd specialister som sen inte sysslar med det som de är specialiserade på. Vi har civilingenjörer som sitter och räknar på prisbilder på produkter - som i princip är försäljare av apparater som vemsomhelst kan sälja. Det här är ett enormt resursslöseri.
När Uppsala universitets pampiga huvudbyggnad i renässansstil invigdes, tio år före restaurang Prinsen, var det inte någon av de namnkunniga naturvetarna - Linné, Berzelius, Rudbeck eller Celsius - som placerades på hedersplatsen i Universitetsparken, utan en humanist: skalden och historikern Erik Gustaf Geijer. Idag åtnjuter inte de humanistiska ämnena samma status vid de svenska lärosätena. På andra håll i världen ser det annorlunda ut. Alsheimer berättar att historia är det finaste du kan läsa vid ett engelskt universitet om du ska gå vidare:
- För då har du lärt dig hur världen funkar! Ta exempelvis Oxfords berömda PPE, politics, philosophy and economics, det är alltså en otrolig kil rakt in i det brittiska arbetslivet och det är inte ett dugg arbetslivsrelaterat!
Också i våra nordiska grannländer ser det helt annorlunda ut. Medan endast 6 procent av de svenska studenterna läser humaniora utgör humanisterna 24 procent av samtliga danska studenter.
- Ja, konstigt att de får jobb i Danmark, säger Alsheimer och ler sardoniskt. Konstigt att danskarna tjänar mer pengar än vi, per capita, med så många humanister, de skulle ju vara som ett sänke. Är det inte konstigt?
Varför är svenska arbetsgivare så rädda för att anställa humanister?
- Ärligt talat kan jag inte ge ett bra svar på det, men det är nog så att många som ett led i 68-rörelsen dömde ut historia och andra ämnen som mossiga och att just sociologi och annat blev inne, i högsta grad om man kunde vrida det i ett marxistiskt perspektiv.
Vid Internationella handelshögskolan gjorde sig Leif Alsheimer bemärkt genom kursen "Core curriculum - en bildningsresa", som syftade till att höja juriststudenternas bildning och vidga deras referensramar. Kursen blev en stor framgång och renderade både nationell och internationell uppmärksamhet samt flera utmärkelser.
Upprinnelsen till kursen var att Alsheimer lät enstaka skönlitterära verk smyga sig in i kurslitteraturlistorna. Först trodde studenterna att böckerna hade med kursinnehållet att göra (som när Kafkas Processen fanns med i en kurs i processrätt) men sedan, när de förstod att så inte var fallet, bad flera av studenterna Alsheimer att föreslå fler skönlitterära verk. Till slut blev böckerna så många att det utmynnade i en egen kurs, vilket backades upp av en skolledning - Leif Lindmark - som inte fruktade det okonventionella.
Den metod som tillämpades i kursen "Core curriculum" är den klassiskt humanistiska: studenternas referensramar och därmed analysförmåga skulle vidgas genom att de fick läsa skönlitteratur, poesi och facklitteratur utanför det egna ämnet, se filmer och filmatiserad teater och därefter diskutera böckerna och filmerna på seminarier och i essäer. Verken diskuterades dock utifrån tematiska frågeställningar snarare än litteraturvetenskapliga utgångspunkter. De lästes som litteratur, som den outtömliga kunskapskälla den goda skönlitteraturen är, snarare än forskningsobjekt.
Alsheimers bildningsideal bygger just på en kunskapsbredd. Genom insikter på en rad olika områden vinner man förmåga att associera fritt, att dra nya slutsatser och tänka nya tankar. Man skaffar sig också, menar Alsheimer, handlingsberedskap för det oväntade.
- Det är omöjligt för ett samhälle att fungera med endast specialister, eftersom det är ett hjul utan nav där ekrar - specialisterna - fladdrar fritt. Bildningen är egentligen själva navet där man knyta ihop och få det att fungera i det stora hela.
Den amerikanske sociologen och filosofen Lewis Mumford oroade sig för det industriella samhällets tendenser till teknokrati. I böcker som Techniques and Human Development och The City in History varnar han för en samhällsutveckling där människan genom alltför långt gången specialisering blir slav under tekniken istället för dess herre. På samma sätt menar Alsheimer att övertron på specialister leder till katastrofer, eftersom såväl det mänskliga som helheten offras på fragmenteringens altare.
För Alsheimer är bildning grunden för självständigt tänkande, förmågan att se ännu onoterade sammanhang och att formulera frågeställningar som ännu ej har formulerats, förmågan att tänka framåt i flera olika, även motsägelsefyllda banor, med hjälp att det förflutnas erfarenheter, fantasi och livliga associationsbanor. Bildning är nödvändig för att en demokratisk och rättsstatlig samhällsordning ska fungera och få oss att växa som människor, att lära sig för att lära sig.
- Skillnaden mellan utbildning och bildning är att utbildning ger färdighet. Det är ett slags upprepning, man klarar av att göra saker och ting yrkesmässigt och skickligt. Det är alltså rent mekaniskt, men man tänker inte nytt i de stora sammanhangen. Man kan inte foga ihop olika saker till att bli ett sammanhängande helt eller att ha en teori om hur saker och ting kan hänga ihop utan bildning.
Grunden för Alsheimers resonemang är att alla borde förkovra sig på områden utanför sitt tänkta yrke, innan man påbörjar sina yrkesstudier. Således borde tekniker, läkare, jurister, ekonomer och andra läsa minst motsvarande en fil kand inom humaniora eller samhällsvetenskap innan de börjar sina respektive program. På samma gång borde de som tänkt sig en framtid som humanister eller samhällsvetare läsa motsvarande mängd naturvetenskap.
- Att vara bildad innebär också att man har långtgående kunskaper inom naturvetenskapliga ämnen, slår Alsheimer fast, och det har inte studenterna idag, inte ens de som har gått naturlinjen på gymnasiet. Ungefär hälften av studenterna på handelshögskolan kommer från naturlinjen och jag har till exempel hittills inte träffat på en enda som vet vad Heisenbergs osäkerhetsrelation är och innebär!
Vad beror då studenternas bristande förkunskaper på?
- En usel skolgång! Och det beror på ett systemfel - det går inte att skylla på att ungdomarna inte vill. Det är ett vuxenansvar som vuxenvärlden inte tar. Vuxenvärlden har abdikerat, fullständigt abdikerat.
En stor del av denna abdikation handlar om skolsystemet. Där bär lärarhögskolorna en inte oväsentlig del av ansvaret. Alsheimer berättar att när hans studenter vid handelshögskolan behövde säkra studielånet tog de strökurser på lärarhögskolan.
- Den fixade man på en dag och så fick man då 7,5 poäng och så hade man räddat studielånet. Helt öppet kallade man det för att "jag ska ta en CSN-kurs"! Det fanns inga krav överhuvudtaget. Det bästa vi hade kunnat göra i det avseendet vore, bildligt talat, att lägga en bombmatta över alla lärarhögskolor och utplåna dem för att kunna börja om från början. Det vore en nåd att stilla bedja om.
De usla lärarutbildningarna är enligt Alsheimer bara en av anledningarna till att skolan i Sverige fungerar så dåligt. En minst lika betydelsefull faktor är läraryrkets låga status. Eftersom läraren enligt Alsheimer har ett samhälles i särklass viktigaste uppgift borde det ligga i samhällets intresse att de bästa inom respektive ämne sökte sig till läraryrket. Då får man inte göra lärarkåren till ett underbetalt "proletariat".
- Det är genant för ett samhälle att ge sina lärare lägre lön än sophämtarna i Lunds kommun.
Alsheimer ägnar lärarna två långa kapitel i sin bok Bildningsresan (2004). I kapitlet "Den gode läraren" understryker han hur betydelsefull en inspirerad och kunnig lärare är för ett barns utveckling till en vuxen och självständigt tänkande människa. Genom en rad exempel visar Alsheimer hur en inspirerande lärare kan arbeta, från Albert Camus lärare i den fattiga algeriska skolan till Joseph Tussman vid Berkeley-universitetet. Han understryker dock att det inte finns något färdigt recept, någon given mall att följa:
En framgångsrik lektion eller föreläsning kan inte fingeras; den är inte en arbetsuppgift som kan utföras mekaniskt, utan den förutsätter en hängiven lärare med ett genuint intresse för ämnet, ett engagerat förhållningssätt gentemot eleverna och en klar omvärldsuppfattning.
I kapitlet "... och så har läraren det idag" tecknas en sorglig bild av dagens verklighet på grund- och gymnasieskolor. Rapport efter rapport visar att kunskapsnivåerna hos Sveriges skolelever sjunker, år för år. Skolan svarar med att sänka kraven. En orsak till utvecklingen har varit de ständiga utbildningsreformer som kontinuerligt bidragit till att minska ämneskunskapernas betydelse till förmån för ständigt växlande pedagogiska trender.
Problemet idag är att läraryrket och lärarnas behov inte respekteras. Lärarna ges inte de möjligheter som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag på ett fullgott sätt. De utsätts inte bara för ständiga läroplansrevolutioner, byråkratisering och andra onödiga inslag utan åläggs efterhand också allt fler uppgifter som inte har med kunskapsförmedlingen och lärarrollen att göra.
Numera håller Leif Alsheimer sin kurs "Core curriculum - en bildningsresa", för chefer inom näringslivet och offentlig förvaltning. För trots att, eller kanske just därför, bildningstanken har övergivits inom såväl skolpolitiken som vid de högre läroanstalterna tycks efterfrågan på denna typ av kunskaper bara öka. Precis som von Knorring Nordmark vittnat om i samband med hennes "Mytodramaseminarium" tycks behovet omättligt. Bland Alsheimers kunder finns europeiska storkoncerner såväl som offentlig förvaltning och mindre företag.
Innan vi bryter upp från intervjun frågar jag Leif Alsheimer om han tror att det finns något hopp om en framtid för bildningen i Sverige.
- Jag är rädd för att vi har kommit till ett läge där de krafter som skulle kunna återställa det är för fåtaliga. Att vi har förlorat så mycket att det är frågan om det inte är en irreversibel process nu, att vi har inte tillräckligt många tillräckligt bra lärare för att återställa bildningen i skolan.
Vad ska vi göra då? Resignera?
- Nej, det ska vi inte. Men ska man klara detta så krävs oerhört radikala åtgärder. För det första att vi blåser fullständigt rent när det gäller lärarutbildningarna, sedan att vi ser till att vi tar in de mest begåvade eleverna till lärarutbildningarna, och dessutom att vi ser till att vi betalar lärarna ordentliga löner. Varför ska en finnig börsmäklare på 24 år som egentligen inte vet någonting, som bara ger en massa köp- och säljråd rakt ut i luften, utan ansvar, tjäna 40 000-50 000 kronor månaden och en lärare börja med 20 000 kronor? Där avspeglar sig samhällets ambitionsnivå.
LARS ANDERS JOHANSSON är journalist, poet och musiker.