Den svenska visans relation till folkmusiken är i mina ögon en angelägen fråga och därför tänkte jag ta tillfället i akt att dryfta den i VisAvisen.
Ibland ställs man inför frågan ”Vad är visa?”. Diskussionen som följer på frågan riskerar att urarta i någon slags ultrarelativism där vissa drar slutsatsen att precis allting är visa och att därför etiketten visa är helt intetsägande. Att så inte är fallet vet vi alla som sysslar med visa. Visans ursprung förlorar sig i historiens dimmor, men alltsedan medeltiden är det dokumenterat att det sjungits visor i Sverige, ballader och folkvisor. Både balladerna och folkvisorna hade naturligtvis upphovsmän (-kvinnor?) och avståndet mellan dessa och den litterära visan av senare datum är i själva verket marginellt. Skillnaden består endast däri att upphovsmannens namn gått förlorat och visan således blivit allmän egendom, fri att förändra, förbättra och utvidga för envar det lyster.
Det är den litterära visan som skapar problem, både i den ovan nämnda diskussionen kring vad visa egentligen är för något och i den svenska visans relation till folkmusiken. Med ”den litterära visan” syftar jag på den sentida (från Bellman och framåt) visdiktning med kända upphovsmän som utgör huvuddelen av vad vi benämner som ”visa”. Den litterära visan har, särskilt under 1900-talet haft en stark ställning i Sverige och norden, i jämförelse med andra länder där till exempel folkvisorna varit mer framträdande. Sverige har också en lång och levande tradition av tonsatt poesi, varför också diktare som Gustaf Fröding och Dan Andersson brukar räknas tillden litterära visans giganter.
Visan och genrerna
Den litterära visan skapar förvirring vid resonemanget kring innebörden av begreppet ”visa” i och med att den ständigt gränsar till andra genrer, hos Lucidor till psalmer och religiösa sånger, hos Bellman den franska dansmusiken, hos Karl Gerhard och Ulf Peder Olrog den samtida underhållningsmusiken, hos Taube möter man skiftande genrer som centraleuropeiska valser och argentinska tangos, hos Cornelis Vreeswijk var bland annat bluesen framträdande och hos sentida vispoeter märks tydlig släktskap med bland annat popoch rockmusiken. För den oinitierade, utan kännedom om visans särprägel och långa tradition och kulturella funktioner kan detta te sig förvirrande och ge intrycket av att ”visa” i själva verket omfattar allting eller snarare ingenting speciellt.
Den litterära visan skapar även problem vad gäller den svenska visans relation till folkmusiken. Av någon anledning har en uppdelning skett mellan folkmusiken och den litterära visan och numera tycks det föreligga närmast vattentäta skott mellan dem båda. I denna uppdelning har ”visfolket” fått den litterära visan och ”folkmusikfolket” folkvisan. Om någon ger ut en skiva med folkvisor etiketteras den som folkmusik, trots att den lika gärna skulle kunna benämnas visa. En skiva med tolkningar av någon känd äldre vispoet, till exempel Bellman eller Taube, etiketteras visa, trots att det material som framförs är lika integrerat i det svenska kulturarvet och det allmänna medvetandet som någonsin folkmusiken.
Ett närmande mellan riktningarna
Jag tycker inte att vi ska avskaffa distinktionen mellan folkmusiken och visan i Sverige, däremot tror jag att ett närmande mellan de två områdena skulle vara fruktbart för båda. Inom anglosaxiskt språkområde (och dit räknar jag Irland) är detta inget problem över huvudtaget. Där är oftast de stora folksångarna och de stora vispoeterna samma personer. Folksångare som skotten Ewan McColl och irländaren Christy Moore har själva lämnat en omfattande visproduktion bakom sig, visor som integrerats i det skotska respektive irländska kulturarvet och sjungs i samma sammanhang som folkvisorna. Samlingsnamnet för dessa sångare av både folkmusik och egna visor är ”balladeers” och på engelska och skotska folkmusikfestivaler är inte uppföranden av eget, nyskrivet material ovanligt. Inom amerikansk protestsång tronar giganterna Woody Guthrie och Pete Seeger, båda stora visdiktare men tillika framstående folksångare.
Jag skulle gärna se en uppluckring av den snäva gränsdragningen mellan folkmusik och visa. Släpp in folkmusikgrupper på visfestivalerna, det skulle lätta upp stämningen och dessutom sätta de sjungna visorna i en kontext av tradition och kulturarv. Släpp även fram vissångare, både sådana som tolkar de klassiska vispoeterna och sådana som framför eget material, på folkmusikfestivalerna, det skulle även sätta folkmusiken i ett sammanhang, som visade att också den folkliga musiken är något som lever och förnyas.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent