Fotokonstnären Maria Friberg om 90-talets foto-boom, konstkritikens tillbakagång, materialitetens betydelse och varför hennes bilder måste göras på riktigt.
Fotokonstnären Maria Friberg har varit verksam i över trettio år och hör till de konstnärer som tidigt bidrog till att etablera fotografiet som ett självklart konstnärligt medium i Sverige. I detta avsnitt återvänder hon till hur fotokonsten såg ut när hon började på 1990-talet och hur dess ställning successivt har förändrats, både estetiskt och institutionellt.
Hon beskriver en konstvärld där foto och video då uppfattades som nytt, riskfyllt och laddat med möjligheter. Gränsen mellan fotograf och konstnär var skarp, och fotografiska verk betraktades ofta med misstänksamhet. Samtidigt fanns ett starkt intresse från gallerier, kritiker och publik när konstnärer började använda kameran för att arbeta konceptuellt med makt, kön och samtid. För Friberg blev fotografiet ett sätt att undvika det slutna ateljéarbetet och i stället tvinga idéerna att möta verkligheten, människor och platser i realtid.
Hon förklarar varför det är avgörande att hennes bilder iscensätts fysiskt, inte byggs i efterhand i dator. Ljuset, vädret, materialiteten och slumpen skapar ett motstånd som utvecklar bilden. Det är också därför hon arbetar i team och inte själv står bakom kameran. Det tekniska utförandet skiljs från det konstnärliga upphovet, som ligger i idén, kompositionen och situationen. Fotokonst handlar för henne inte om att dokumentera utan om att konstruera meningsbärande bilder genom verkliga handlingar.
Ett centralt spår är hennes långvariga arbete med män i kostym och hur dessa verk togs emot när de först visades. På 1990-talet blev affärsmannen och makthavaren ett nytt konstnärligt motiv, och hennes bilder lästes snabbt som samtidskommentarer. När IT-bubblan sprack fick verken en oväntad aktualitet och fungerade som visuella bilder av ett maktsystem i gungning, trots att de inte var tänkta som ekonomiska illustrationer. Hon reflekterar också över hur kostymen i dag har förlorat mycket av sin självklara symbolkraft och hur det förändrar läsningen av äldre verk.
Samtalet rör sig vidare mot konstvärldens strukturer. Friberg beskriver hur konstkritiken har krympt, hur institutionerna arbetar under hårdare ekonomiska villkor och hur fotokonstens status inte längre är lika självklar som under dess genombrottsår. Hon är kritisk till hur fotografi ibland reduceras till yta och utskrift, utan respekt för hantverk, material och skala. Samtidigt betonar hon betydelsen av stipendier, gallerier och långsiktiga relationer för att ett konstnärskap ska kunna utvecklas utan att styras av kortsiktiga trender.
Offentlig gestaltning och kulturpolitiska direktiv tas upp som en viktig men problematisk del av konstsystemet. Hon beskriver hur teman och krav uppifrån riskerar att flytta fokus från konstnärens egna frågor, även när uppdragen är ekonomiskt fördelaktiga. För henne har det blivit allt viktigare att värna det egna arbetets integritet och att fortsätta utveckla fotokonsten på sina egna villkor.
Avsnittet avslutas med blickar mot nya projekt där fotografiet fortsatt används för att undersöka relationen mellan historia, natur och det fria ordet. Böcker som sänks i havet, material som löses upp och bilder som bokstavligen uppstår i mötet mellan idé och verklighet pekar mot en fotokonst som inte söker snabba svar, utan långsam fördjupning i en konstvärld under förändring.