Den institutionella konstteorin har kommit till v\u00e4gs \u00e4nde. Den g\u00f6r i ett bekv\u00e4mt cirkelresonemang g\u00e4llande att konst \u00e4r det som konstetablissemanget v\u00e4ljer att kalla f\u00f6r konst, varken mer eller mindre. Vad som helst kan s\u00e5ledes vara konst, bara man f\u00e5r r\u00e4tt person p\u00e5 r\u00e4tt position att erk\u00e4nna det. Vad som var en sp\u00e4nnande tankelek i b\u00f6rjan av 1900-rtalet, d\u00e5 Marcel Duchamps st\u00e4llde ut sina readymades, cementerades snabbt till en ideologisk tv\u00e5ngstr\u00f6ja. Ut m\u00f6nstrades kvalitet, hantverksskicklighet, sk\u00f6nhet och kunskap, i dess st\u00e4lle placerades n\u00e4tverkande, inst\u00e4llsamhet och anpassningsbarhet.<\/p>\n
P\u00e5 samma s\u00e4tt som humanistsikt forskning undergr\u00e4vts och gjorts irrelevant f\u00f6r det stora flertalet av kraven p\u00e5 publicering i internationella tidskrifter, har konsten blivet en angel\u00e4genhet f\u00f6r ett litet elitistiskt (utan att p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt utg\u00f6ra en elit i kvalitativ mening) kotteri. Mediegenomslaget har varit den kvantifierbara enhet efter vilken samtidskonstn\u00e4rerna v\u00e4rderats, varf\u00f6r provokationen blivit ett sj\u00e4lv\u00e4ndam\u00e5l.<\/p>\n
Den konstn\u00e4rliga provokationen, som f\u00f6rr stundom tjusade stundom f\u00f6rf\u00e4rade en bigott borgerlighet, har idag i stort sett spelat ut sin roll. F\u00e5 svenskar blir p\u00e5 allvar provocerade av konstverk idag, hur vulg\u00e4ra eller osmakliga de \u00e4n \u00e4r. N\u00e4r Anna Odell och Magnus Gustafsson uppr\u00f6rde m\u00e4nniskor med sina avslutningsprojekt 2008 var det knappast, s\u00e5 som de unga konstn\u00e4rerna sj\u00e4lva ville f\u00e5 det till, deras budskap som r\u00f6rde upp k\u00e4nslor.<\/p>\n
Folk blev helt enkelt f\u00f6rbannade f\u00f6r att meningsl\u00f6sa provokationer till\u00e4ts kosta skattebetalarna hundratusentals kronor. F\u00e5 torde ha blivit uppr\u00f6rda om Odell spelat mentalsjuk utan att belasta den offentliga v\u00e5rden, eller skrivit en kritisk roman eller ett granskande reportage om vad hon anser vara brister i mentalsjukv\u00e5rden. F\u00e5 skulle heller ha uppr\u00f6rts om Gustafsson k\u00f6pt en egen tunnelbanevagn som han vandaliserat.<\/p>\n
Nu har emellertid Konstfack satt ner foten<\/a>. Visa av erfarenheterna fr\u00e5n 2008 vill man inte l\u00e5ta ytterligare en kvasiintellektuell ligist <\/a>stoltsera med kriminella handlingar som avslutningsarbete, med n\u00e5gon vag maktstrukturanalys kryddat emd lite klassperspektiv som f\u00f6rev\u00e4ndning. F\u00f6rmodligen k\u00e4nner man p\u00e5 sig att s\u00e5v\u00e4l allm\u00e4nhetens som etablissemangets f\u00f6rst\u00e5else f\u00f6r den verksamhet som bedrivs vid konstfack skulle undergr\u00e4vas ytterligare av \u00e4nnu en debatt som den som f\u00f6ljde p\u00e5 Odells och Gustafssons framfart. Eller kanske \u00e4r det helt enkelt f\u00f6r att \u00e5verkan den h\u00e4r g\u00e5ngen gjorts p\u00e5 Konstfacks egen inredning. Den tomma provokationen \u00e4r tydligen bara intressant n\u00e4r kostnaderna drabbar n\u00e5gon annan.<\/p>\n