Imorgon \u00e4r det hundra\u00e5rsdagen av Titanics f\u00f6rlisning. Det var sent p\u00e5 kv\u00e4llen den 14 april 1912 som v\u00e4rldens d\u00e5 st\u00f6rsta passagerarfartyg, det p\u00e5st\u00e5tt os\u00e4nkbara RMS Titanic rammade ett isberg och b\u00f6rjade ta in vatten. Drygt tv\u00e5 timmar senare gick hon till bottnen. Runt femtonhundra personer f\u00f6ljde henne i djupet. Blott 712 \u00f6verlevde av de 2207 ombordvarande.<\/p>\n
Titanics f\u00f6rlisning blev inte bara en v\u00e4rldsnyhet i sin samtid. H\u00e4ndelsen har f\u00e5tt ikonisk status i popul\u00e4rkulturen och \u00e4r n\u00e4rmast mer n\u00e4rvarande idag \u00e4n mer sentida fartygskatastrofer som Estonias f\u00f6rlisning p\u00e5 \u00d6stersj\u00f6n 1994. Mycket har det givetvis att g\u00f6ra med James Camerons storfilm fr\u00e5n 1996, men den \u00e4r bara en av ett o\u00f6versk\u00e5dligt antal popul\u00e4rkulturella framst\u00e4llningar.<\/p>\n
Katastrofen har ocks\u00e5 anv\u00e4nts av dem som velat plocka billiga po\u00e4nger. F\u00f6r svenskar \u00e4r proggaren Mikael Wiehes s\u00e5ng \u201dTitanic\u201d, d\u00e4r socialisten Wiehe f\u00f6rs\u00f6ker anv\u00e4nda fartygskatastrofen som en metafor f\u00f6r det klassamh\u00e4lle han f\u00f6rs\u00f6ker bek\u00e4mpa. Vid f\u00f6rsta p\u00e5seende \u00e4r liknelsen tacksam: Titanics passagerare var uppdelade i f\u00f6rsta-, andra- och tredjeklass, utifr\u00e5n biljettpriset och standarden p\u00e5 hytter och gemensamhetsutrymmen. Ombord p\u00e5 fartyget fanns n\u00e5gra av v\u00e4rldens d\u00e5 rikaste personer, till exempel Amerikas f\u00f6rste miljon\u00e4r John Jacob Astor, tillsammans med fattiga emigranter som l\u00e4mnat hus och hem f\u00f6r att s\u00f6ka lyckan p\u00e5 andra sidan Atlanten. Fr\u00e5n Sverige kom 231 passagerare varav 164 omkom i katastrofen.<\/p>\n
Ber\u00e4ttelsen om Titanic \u00e4r emellertid inte historien om hur de rika tog f\u00f6r sig p\u00e5 de fattigas bekostnad. Tredjeklasspassagerarna hade inte s\u00e4mre f\u00f6ruts\u00e4ttningar att \u00f6verleva f\u00f6rlisningen \u00e4n de i f\u00f6rsta klass. I sj\u00e4lva verket valde m\u00e5nga av de burgna f\u00f6rstaklasspassagerarna att frivilligt g\u00e5 under med fartyget f\u00f6r att l\u00e4mna plats i livb\u00e5tarna \u00e5t andra. Till dessa h\u00f6rde John Jacob Astor och Benjamin Guggenheim. Ocks\u00e5 fartygets konstrukt\u00f6r, den irl\u00e4ndske ingenj\u00f6ren Thomas Andrews, valde att g\u00e5 till botten med sitt fartyg.<\/p>\n
Mest heroiska av alla \u00f6den ombord p\u00e5 RMS Titanic torde dock vara fartygsorkestern som efter kollisionen tappert spelade lugnande musik f\u00f6r att st\u00e4vja paniken under evakueringen. Kapellm\u00e4staren Wallace Henry Hartley och hans medmusikanter spelade \u00e4nda till det bittra slutet och gick sj\u00e4lva under. Enligt legenden var det sista de spelade psalmen \u201dCloser, my God , to thee\u201d. Hartleys kropp b\u00e4rgades och 40\u00a0000 f\u00f6ljde denne musikaliske hj\u00e4lte till graven i Colne utanf\u00f6r London.<\/p>\n
Om hans och andra enskilda resen\u00e4rers \u00f6den skrev jag s\u00e5ngen som b\u00e4r hans namn, Wallace Henry Hartley. Det \u00e4r en ber\u00e4ttelse om individuellt hj\u00e4ltemod och sj\u00e4lvuppoffring och havets svarta skoningsl\u00f6shet.<\/p>\n