F\u00f6rfulningen av v\u00e5ra st\u00e4der och livsmilj\u00f6er \u00e4r inte konsekvensen av en slump.<\/p>\n
Inte heller \u00e4r det n\u00e5got slags n\u00f6dv\u00e4ndigt uttryck f\u00f6r en ”tidsanda” som inte g\u00e5r att p\u00e5verka. V\u00e5ra st\u00e4der blir vad vi g\u00f6r dem till. F\u00f6rfulningen \u00e4r s\u00e5ledes en konsekvens av medvetna val, av politiska och kommersiella beslut. Det \u00e4r resultatet av en medveten str\u00e4van att ers\u00e4tta en typ av estetik med en annan.<\/p>\n
I \u00f6ver \u00e5tta \u00e5rtionden har de politiska och kommersiella makthavarna l\u00e5nat sitt \u00f6ra \u00e5t modernisterna och deras sj\u00e4ll\u00f6sa visioner. Visst, vi kan tala om att modernismen, som historisk epok, sedan l\u00e4nge f\u00f6rflutit, ja till och med postmodernismen anses av m\u00e5nga vara \u00f6ver, vad jag syftar p\u00e5 \u00e4r modernismen som id\u00e9, s\u00e5 som den formulerades i samband med Stockholmsutst\u00e4llningen 1930 och har formulerats sedan dess, d\u00e4r brottet med det traditionella och historien \u00e4r ett sj\u00e4lv\u00e4ndam\u00e5l, d\u00e4r arkitekturen skulle bidra till att skapa ett nytt samh\u00e4lle och i f\u00f6rl\u00e4ngningen en ny m\u00e4nniska.<\/p>\n
\u00c5tta och ett halvt \u00e5rtionde senare sitter vi med facit i hand. De misslyckades (tack och lov) med att skapa en ny m\u00e4nniska. M\u00e4nniskan \u00e4r densamma. D\u00e4remot lyckades man (tyv\u00e4rr) skapa ett nytt samh\u00e4lle, av bostadssegregering och utanf\u00f6rskap. Funktionssepareringens alla baksidor var redan k\u00e4nda p\u00e5 andra sidan Atlanten n\u00e4r vi i Sverige byggde fast oss i den med miljonprogrammen.<\/p>\n
Den \u00f6verhetsideologi som tror att politiska makthavare kan l\u00f6sa alla samh\u00e4llsproblem genom att g\u00f6ra mer av samma som skapade problemen fr\u00e5n f\u00f6rsta b\u00f6rjan avspeglas ocks\u00e5 i st\u00e4dernas och byggnadernas utformning. Vi \u00e4lskar att f\u00f6rfasa oss \u00f6ver kommunalpamparna som f\u00f6rst\u00f6rde de historiska stadsk\u00e4rnorna med Domusl\u00e5dor under 60-talet, men ser \u00e4nd\u00e5 p\u00e5 n\u00e4r samma sak sker idag, i \u00e4nnu h\u00f6gre tempo.<\/p>\n
Det \u00e4r inte en slump att de relativistiska argumenten om att ”sk\u00f6nheten ligger i betraktarens \u00f6ga” och att ”vad som \u00e4r vackert \u00e4r upp till var och en” eller ”folk har protesterat mot nybyggen i alla tider”, bara anv\u00e4nds f\u00f6r att f\u00f6rsvara de modernistiska monstren som f\u00e5 utanf\u00f6r arkitekturetablissemanget uppskattar. N\u00e4r klassicistiska byggnader skall f\u00f6rd\u00f6mas tenderar omd\u00f6met n\u00e4mligen att vara absolut.<\/p>\n
Som i den h\u00e4r artikeln <\/a>i branschtidskriften Arkitekten, om det klassicistiska kvarteret som byggs i V\u00e4xj\u00f6, till k\u00e5rens stora f\u00f6rtret.<\/p>\n D\u00e4r Petra Gipp, ledamot i juryn f\u00f6r Kaspar Salinpriset, Sveriges mest prestigefyllda arkitekturpris, visar oss den intellektuella avgrund ur vilken samtidsarkitekturen \u00e4r uppstigen:<\/p>\n – Jag tycker det \u00e4r ett m\u00e4rkligt projekt, jag f\u00f6rst\u00e5r det inte. F\u00f6r mig blir det likt en kuliss, vilket \u00e4r mycket problematiskt.<\/p>\n Hon fr\u00e5gar sig ocks\u00e5 ”vem vill bo i en pastisch?”, vilket \u00e4r den vanligaste metoden f\u00f6r dagens arkitekter att avf\u00e4rda den typ av byggnader som m\u00e4nniskor i allm\u00e4nhet tycker om. Det finns gott om unders\u00f6kningar som visar att m\u00e4nniskor f\u00f6redrar att leva och verka i traditionella stadsmilj\u00f6er och traditionell arkitektur, medan de 60-talspastischer som byggs \u00f6verallt idag ensats tilltalar ett f\u00e5tal.<\/p>\n Inte ens arkitekterna sj\u00e4lva gillar att bo i husen de ritar, vilket jag har skrivit om tidigare<\/a>.<\/p>\n