Idag är det Sveriges nationaldag. En dag då både positiva och negativa krafter i samhället mobiliserar för att utnyttja symbolvärdet som vilar i en högtidsdag för den egna nationen.<\/p>\n
Extremister på både den yttersta höger- och vänsterkanten förbereder sig för att drabba samman i svenska folkets namn, de förra till förmån för sin egen förvridna bild av nationalstatstanken, de andra i bräschen för en kosmopolitisk anarki utan pluralism och nationaliteter.<\/p>\n
Till skillnad från våra grannländer Norge och Finland där firandet av den egna nationens dag verkligen är en folklig angelägenhet är det närmast skambetonat att vara stolt över fosterlandet här i Sverige. Det verkar som om vi efter att under 1900-talet ha profilerat oss som ett slags världssamvete med ikoner som Raul Wallenberg<\/a> och Dag Hammarskjöld<\/a>, med den svenska neutralitetspolitiken och folkhemsmodellen, tvingat oss själva att känna skam över vår särart och vår historia.<\/p>\n Till skillnad från oss har våra grannfolk i Norge och Finland varit i krig i modern tid. Där är värnandet av den nationella självständigheten en realitet. I Norge är firandet av nationaldagen dessutom laddat med ett antinazistiskt element, i och med att man minns den tyska ockupationen under det andra världskriget. Också över Sverige vilade hotet om en nazistisk ockupation, även om man genom den senare diskuterade transittrafiken av tyska trupper och malmaffärer med Tredje Riket lyckades förhindra att det omsattes i praktiken. <\/p>\n