Så är jag återigen tillbaka här i Slottet efter en tids uppehåll. Denna gång är det emellertid inte bara mitt eget hälsotillstånd, inkluderande en nervskada som vägrar återhämta sig och en infekterad axelfraktur som inte läker utan en helt annan typ av infektion: min dator har angripits av virus!<\/p>\n
Som, intalar jag mig, en helt vanlig användare, utan djupare insikter i datormaskinens inre fysionomi (vilken för mig ter sig lika esoterisk som de nervfunktioner jag på regelbunden basis besöker Akademiska sjukhuset för att få undersökta) har jag förlitat mig på att det virusprogram som jag regelbundet uppdaterat skall skydda mig från intrång och djävulskap.<\/p>\n
Virusprogrammerarna är emellertid sluga som rävar och anti virusprogrammen inte alltid helt tillförlitliga, varför jag nyligen drabbades av en så kallad trojan – ett särdeles otrevligt virus. Efter flera försök att bli av med inkräktaren återstod till slut bara att formatera hårddiskarna.<\/p>\n
I samband med detta inträdde ångesten överallt material (naturligtvis utan back up) som låg sparat i datorn, och som kanske inte skulle gå att rädda: dels för att cd-brännaren på sistone visat sig ha en egen vilja, dels eftersom risken fanns att viruset skulle följa med filerna jag räddade.<\/p>\n
Efter en omfattande räddningsaktion, liknande den salig Noak en gång genomförde för planetens alla djurarter, lyckades emellertid det mesta av materialet räddas undan. Diskarna formaterades och operativsystem med mera återinstallerades. <\/p>\n
Eländet var emellertid inte över. Tämligen snart stod det klart att viruset återigen nästlat sig in i min maskin, vilket tedde sig obegripligt med tanke på formateringen av bägge hårddiskarna och det nyss installerade virusskyddet. Supporten upplyste mig emellertid om att viruset letat sig tillbaka eftersom jag inte dragit ur nätverkskabeln under formateringen – något jag alltså förmodades känna till eftersom man inte upplyst mig om detta tidigare.<\/p>\n
De människor som sitter och programmerar datorvirus har jag ingen som helst respekt för – finge jag bestämma skulle dessa individer inte ens omfattas av Genevekonentionen. Dessa små vardagsterrorister drabbar inte de stora datorföretagen i någon utsträckning, eller makthavare och institutioner – dessa har nämligen råd och möjlighet att hålla sig med experter som håller dem skyddade. De verkliga offren är alla vi vanliga användare som inte har tid, råd eller kunskap att möta alla nya hot som uppträder på Internet utan måste förlita oss på virusprogram som inte alltid hänger med i utvecklingen.<\/p>\n
När någon tränger sig in i din hemdator med en mask eller spyware är det att jämföra med ett inbrott i hemmet. När dessutom intrånget medför att filer går förlorade är det som om folk stulit dina pärmar med viktiga papper, dina fotoalbum, ja kanske din skivsamling. Det är både en kränkning och ett sätt att ställa till otillständigt mycket besvär för den enskilde i dennes vardag, utan att det gynnar någon.<\/p>\n
Om jag på en fest skulle höra någon erkänna att han sitter och programmerar datorvirus skulle jag nog inte kunna hålla den primitiva våldsmannen inom mig tillbaka, enarmad eller inte. Vad virusmakare anbelangar är jag rentav en anhängare av, kanske inte dödsstraffets, men väl de kroppsliga bestraffningarnas återinförande i rättstatens praktik. Virusmakare skulle tillsammans med de som tycker att det är ett bra extraknäck att sitta och skicka miljontals SPAM-epostmeddelanden till främlingar (eller i deras bloggar för den delen) , pryglas offentligen på torget. Jag skulle inte rygga tillbaka när man ryckte ut deras naglar eller skållade dem med kokande vatten. Androm till varnagel!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Så är jag återigen tillbaka här i Slottet efter en tids uppehåll. Denna gång är det emellertid inte bara mitt eget hälsotillstånd, inkluderande en nervskada som vägrar återhämta sig och[…]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"ngg_post_thumbnail":0,"jetpack_publicize_message":"","jetpack_is_tweetstorm":false,"jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":false,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","enabled":false}}},"categories":[1],"tags":[],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/540"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=540"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/540\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=540"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=540"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=540"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}