Ett vanligt grepp hos dem som försvarar människans fortsatta och hämningslösa exploatering av planeten går ut på att beskriva oss som motsätter oss detta som ”domedagsprofeter” och ”miljöapokalyptiker”. Vi tillskrivs uppfattningen att jorden står inför sin snara undergång och utifrån detta miskrediterar de sedan vår argumentation och i förlängningen hela vårt synsätt.<\/p>\n
Visst kan jag hålla med om att klimatvarningarna ibland har fått karaktären av undergångsprofetior, i alla fall när de presenterats i media. Att klimatförändringarna kommer att leda till stora och förödande konsekvenser stor utom allt tvivel. Hur förödande är, som alltid när det handlar om att se in i framtiden, svårt att säga.<\/p>\n
Det besynnerliga med klimatmotståndarnas argumentation är emellertid att: å ena sidan är de miljömedvetna otrovärdiga därför att de är domedagsprofeter, å andra sidan så är det först om man lyckas bevisa att jorden verkligen kommer att gå under som det är någon mening att agera.<\/p>\n
Man får höra att ”effekterna av koldioxidutsläppen kommer nog bara att bli hälften så stora som många hävdar”. I min värld är det en fullgod anledning att agera och det med kraft. Vi måste inte invänta fullständiga bevis för det allra värsta tänkbara scenariot innan vi skrider till handling. De redan vetenskapligt belagda sanningarna räcker gott och väl.<\/p>\n