{"id":7178,"date":"2026-06-10T08:33:29","date_gmt":"2026-06-10T06:33:29","guid":{"rendered":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/?p=7178"},"modified":"2026-06-15T08:36:55","modified_gmt":"2026-06-15T06:36:55","slug":"podd-sara-parkman-om-tro-tradition-ilska-och-arbete","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.larsandersjohansson.se\/?p=7178","title":{"rendered":"Podd: Sara Parkman om tro, tradition, ilska och arbete"},"content":{"rendered":"\n

Vad h\u00e5ller en tradition vid liv? Sara Parkman talar om Aster, atlas, om mystik, folkmusik och arbete. Och om kultur som n\u00e5got som m\u00e5ste brukas f\u00f6r att \u00f6verleva.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/a><\/figure>\n\n\n\n

Sara Parkmans nya album Aster, atlas<\/em> b\u00f6rjar i en tr\u00e4dg\u00e5rd i de franska bergen. Dit kom hon tr\u00f6tt efter mycket turnerande, och d\u00e4r fann hon tillbaka till arbetet och till det hon beskriver som n\u00e5d. Tr\u00e4dg\u00e5rden blev sedan skivans grundbild: inte som idyll, utan som en plats d\u00e4r sk\u00f6nhet och f\u00f6rruttnelse, arbete och vila, vardag och o\u00e4ndlighet h\u00e5lls samman. Hon s\u00e4ger ocks\u00e5 att tr\u00e4dg\u00e5rden \u00e4r mindre n\u00e5got hon skriver om \u00e4n n\u00e5got hon skriver ifr\u00e5n. Det \u00e4r en rimlig beskrivning. Skivan l\u00e5ter inte som ett programblad om v\u00e4xter, utan som musik framvuxen ur n\u00e5gra \u00e5r av f\u00f6delse, d\u00f6d, tro, tr\u00f6tthet och fortsatt arbete.<\/p>\n\n\n\n

Musikaliskt delar hon in materialet i tre rum: klostertr\u00e4dg\u00e5rden, f\u00e4boden och den hemliga tr\u00e4dg\u00e5rden. D\u00e4r finns gregorianik, folkmusik och elektroniska inslag, men utan att det l\u00e5ter som ett collage av effekter. Snarare behandlar hon kyrkomusiken och folkmusiken som tv\u00e5 n\u00e4raliggande traditioner, inte identiska, men sprungna ur liknande erfarenheter av kropp, arbete, sorg och gemenskap. Ocks\u00e5 arbetstiteln Ora et labora<\/em> s\u00e4ger n\u00e5got om h\u00e5llningen. B\u00f6n och arbete framst\u00e5r inte som motsatser, utan som tv\u00e5 s\u00e4tt att h\u00e5lla sig kvar i v\u00e4rlden.<\/p>\n\n\n\n

Parkman beskriver sina tre senaste skivor som en triptyk. Den f\u00f6rsta bars mer av vrede. Den nya \u00e4r mer koncentrerad, men inte frikopplad fr\u00e5n det tidigare. Hon talar snarare om ett tr\u00f6skell\u00e4ge. N\u00e5got h\u00e5ller p\u00e5 att avslutas, utan att det nya \u00e4nnu har f\u00e5tt form. Den h\u00e5llningen \u00e4r ovanlig i en kultur som g\u00e4rna vill ha tydliga etiketter, snabba sammanfattningar och konstn\u00e4rer som f\u00f6rv\u00e4ntas upprepa det som redan fungerar. Hos Parkman finns i st\u00e4llet en ganska tydlig ovilja att g\u00f6ra om det hon redan har gjort.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r hon talar om folkmusikens st\u00e4llning i Sverige framtr\u00e4der en annan fr\u00e5ga. Spelmansst\u00e4mmor och festivaler samlar stora skaror, men i den bredare offentligheten \u00e4r n\u00e4rvaron begr\u00e4nsad. Public service och den kommersiella mittf\u00e5ran visar litet intresse. Samtidigt s\u00e4ger hon ocks\u00e5 att den svenska folkmusiken kan vara sluten och sv\u00e5r att ta sig in i. J\u00e4mf\u00f6relsen med Norge och Irland handlar d\u00e4rf\u00f6r inte bara om nationella traditioner, utan om bruk. En tradition som inte anv\u00e4nds i vardagen f\u00f6rsvagas, \u00e4ven om den fortfarande \u00e5beropas i h\u00f6gtidliga sammanhang.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r ocks\u00e5 s\u00e5 hon talar om kulturens villkor i stort. Saker \u00f6verlever inte av sig sj\u00e4lva. Det g\u00e4ller kyrkomusiken, folkmusiken och de milj\u00f6er d\u00e4r de kan forts\u00e4tta att vara levande. Det kr\u00e4vs m\u00e4nniskor som deltar, utbildningar, platser att spela p\u00e5, studief\u00f6rbund, arrang\u00f6rer och pengar nog f\u00f6r att inte allt ska reduceras till det omedelbart s\u00e4ljbara. D\u00e4r l\u00e4mnar hon ocks\u00e5 den vanliga retoriken om kultur som symbolv\u00e4rde och kommer n\u00e4rmare n\u00e5got mer handfast: traditionen som praktik. Inte museum. Inte mark\u00f6r. N\u00e5got som m\u00e5ste b\u00e4ras vidare f\u00f6r att forts\u00e4tta finnas.<\/p>\n\n\n\n

Sara Parkman om tro, tradition, ilska och arbete by Lars Anders Johansson<\/p>

Vad h\u00e5ller en tradition vid liv? Sara Parkman talar om Aster, atlas, om mystik, folkmusik och arbete. Och om kultur som n\u00e5got som m\u00e5ste brukas f\u00f6r att \u00f6verleva.<\/p>Read on Substack<\/a><\/div>