Höst
Höstlöven virvlar omkring mig i vinden
likt de känslor för mig som du en gång bar.
En ensam tår på vindpinade kinden
den mörkaste utav mörka dar.
Hur kan känslor vara så lätta att glömma
för dig, när mina är så förbannat ömma?
Finns det verkligen ingenting kvar?
Jag satt hela dagen invid telefonen.
Jag visste att du skulle ringa till slut.
Men eonen lades invid eonen:
var minut blev en timme var sekund en minut.
När skymningen föll började jag bli less
och skickade ett frågande SMS
om du tänkte ringa som du lovat förut?
Den gåshud jag fick när jag hörde signalen
fick mig att styvna till is på min stol.
Jag visste att detta var själva finalen
för nu ringde hon som förut var min sol.
Du talade sakligt och sa som det var:
för mig hade du inte några känslor kvar.
Du kunde lika gott räckt en pistol!
Men jag blev inte ilsken, jag blev inte vred,
det var ju min älskade jag talte med!
Men när vi var klara och du sagt ”hejdå”
satt jag kvar med luren jag inte lagt på
i handen och jag kunde inte förstå
att detta var slutet för det jag trodde på,
att det som var ett plötsligt blivit två,
att det som var ett plötsligt blivit två!
Hösten kom med gråa tunga skyar.
Gula höstlöv virvlade, sen snö
över gråa städer, gråa byar
och själv så ville jag också bara dö!
Du talade sakligt när du sa som det var,
du sade ”Du har i alla fall sångerna kvar”.
Vad gör det, när du sagt adjö?