Punkarevalsen


När jag börja som punk var jag blott femton år
ja ni förstår hur fort åren går
jag hade så konstiga ting i mitt hår
i mitt konstiga hår ni förstår
Min tuppkam mot strömmen
Mot andras omdömen
Mot de som ansåg sig förmer än jag själv
Jag levde den så egendomliga drömmen
Att simma mot strömmen
Uti livets älv

På skinnjackan fäste jag kedjor och skit
Nit efter nit satte jag dit
Och jackan blev snart impregnerad i sprit
I hemmagjord sprit och akvavit
Min rustning i striden
Ja, då på den tiden
Var strider vad vi såg var eviga dag
En riddare fastän då än ej beriden
Den skramlande sviden
En del av mitt jag

I badkaret satte vi dunkar med mäsk
Vi drack den som läsk, ack hur pittoresk
Var inte tillvaron i vårat träsk
Där vi drack mäsk så som läsk
Ja vi drack oss så fulla så vi kunde rulla
Och rullade så hela vägen till stan
Till pojkar att slåss med och flickor att pussa
Men var vi för fulla
Blev det en chikan

Men åren de läggs som bekant tillvarann
Och en och annan pojke blev man
Några gick under och några försvann
Åren förrann ingen hann
Se vad som hände, men allt har en ände
Också punkaråren för oss som blev kvar
Men jag glömmer aldrig de broar vi brände
Det stora vi kände
Bär jag alltid kvar!