Den svenska visans förhållande till populärkulturen har alltid varit ambivalent. Å ena sidan har visan ständigt befruktats av populärmusiken och därifrån tagit nya spännande intryck som skänkt den välbehövlig livskraft och vitalitet. Ett tidigt exempel är Bellman, som gjorde svenska visor av den under den gustavianska eran populära franska dansmusiken, och därmed definitivt omdanade en svensk vistradition som på melodiområdet knappt utvecklats sedan medeltiden. Å andra sidan har visan ständigt funnits i närheten av populärmusiken, vilket den sentida etiketten ”vispop” indikerar, och visor har gång efter annan hamnat på topplistorna.
Visans karaktär
Man gör trots det ett misstag när man på nöjesredaktionerna räknar visan som en musikgenre bland andra. Visan har helt andra rötter och helt andra funktioner än de musikstilar som utvecklats i det moderna konsumtionssamhällets ungdomscentrerade populärkultur. Medan andra genrer kommer och går fortlever visan, visserligen i nya tappningar och påverkad av tidens övriga musikklimat, men fortfarande som visa. Det som skiljer dagens populärmusikaliska genrer från varandra är i första hand arrangemangen. Punk låter på ett sätt, reggae på ett och pop på ytterligare ett annat. Men samma låt skulle kunna spelas både som punklåt och som poplåt eller reggaelåt. Betraktar man visan ur det perspektivet blir det problematiskt. ”Visan” låter sig inte inordnas bland andra kategorier baserade på arrangemang. En visa kan framföras såväl till en ensam gitarr som till ackompanjemang av en stor orkester utan att förlora sin karaktär av visa. Det är alltså inte arrangemanget som bestämmer visan utan det nära sambandet mellan lyrik och melodi. Visan, i dess olika former, är uråldrig och finns inom de flesta kulturer. På olika håll i världen har den tagit sig olika uttryck och är idag olika livaktig i olika länder. I Sverige har vi en ovanligt rik och levande vistradition. Visan, både som traditionsbärare och som samtidsrelaterad kulturyttring, har alltid haft en viktig funktion att fylla. Genom visorna förmedlas känslor och föreställningar över generationsgränserna och genom visan skapas, liksom genom folkmusiken, en kulturell identitet, både starkare och sundare än alla nationalisternas avarter någonsin lyckats med. Och inte minst, som jag skrev om i förra numret av VisAvisen, genom visan kan nyskriven poesi nå ut till en publik som kanske annars ställer sig främmande inför skriven eller reciterad lyrik. Den bra poesin har dessutom en betydligt större chans att leva vidare om den tas upp i visans form. Ett av de tydligaste exemplen på detta fenomen är Dan Andersson, vars poesi för väldigt många svenskar i första hand är bekant som vistexter, trots att han själv tonsatte ytterst få av dem på egen hand. Att visan som förmedlare av poesi ingalunda är död ser vi tydligt på de fina recensioner som Sofia Karlssons nyligen utkomna skiva med Dan Anderssontolkningar, ”Svarta ballader” fått på kultursidorna.
Visfundamentalism och motrörelser
Visans långa anor och tradition medför dock en del risker. Den mest överhängande är cementeringen. Visan löper ideligen risken att stelna i en given form, omhuldad av konservativa visälskare som är övertygade om att just deras sätt att sjunga visor är det rätta. Så snart detta sker är visan ett musealt föremål som berövats alla sina funktioner förutom som traditionsbärare. Det är naturligtvis inte fel att sjunga visor i traditionell form, om man gör det med ett öppet sinne. Det är fundamentalismen som är det farliga, även i visvärlden. Det har emellertid uppstått en form av motrörelse mot visfundamentalismen som är minst lika farlig på lång sikt. Den består av vissångare som av rädsla för att förknippas med det i deras ögon mossiga vissångaridealet med skinnväst och flanellskjorta, helt enkelt tar avstånd från visan och väljer att benämna sin vismusik med vilken smal pseudoetikett som helst bara för att slippa ifrån visassociationerna.
Detta förhållningssätt överlämnar visan i händerna på visfundamentaliserna, och överlämnandet görs av just de unga, energiska vissångare som skulle kunna bidra till att förnya Vissverige, om de bara inte vore så förtvivlat rädda för att bli betraktade som töntiga. Ytterligare ett misstag som dessa begår är att de tror att visorna måste anpassas till den ljudbild och de ideal som för tillfället råder i de kommersiella radiostationerna, återigen för att inte verka töntiga. Detta är ingen ny tanke, men den är fortfarande lika ofruktbar. Cornelis Vreeswijks inspelningar från 60-talet håller än idag då han inte anpassade sig till den tidens populärmusikideal medan andra artisters inspelningar från 70–80-talen känns hopplöst passé på grund av de tidsbundna arrangemangen även om visorna i sig är bra.
Till sist vill jag bara anmoda alla utövare av vissångens vackra konstart att inte falla i någon av dessa fällor. Låt dig inte luras av nöjesredaktionernas kategoriseringar, låt dig inte kuvas av visfundamentalisterna. Gör dina egna visor eller gör visorna till dina egna, ta intryck av populärmusiken om du vill det, men ansträng dig inte för att imitera dagsländorna. Visan utvecklas i samspelet mellan både tradition och förnyelse.
Lars Anders Johansson
Vissångare och frilansskribent