Vid sidan om de egna visorna bedriver Lars Anders Johansson ett projekt kring Erik Axel Karlfeldts diktning. De egna tonsättningarna av Karlfeldt strävar att sätta berättelserna i fokus samt att återföra dikterna till den folkliga vistradition som inte minst Karlfeldts tidiga diktproduktion är sprungen ur.

Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) har kallats för Sveriges siste nationalskald, och som en sådan hyllades han vid sin död 1931 med en enorm procession genom Stockholm, av ett slag som annars brukar förbehållas kungligheter. Trots ett djupsinnigt och lärt och stundtals svårbegripligt språk nådde Karlfeldts dikter en enorm folklig popularitet som ingen svensk diktare efter honom kommit att tangera. Under andra halvan av 1900-talet kom han att hamna i skymundan till följd av modernismens förakt för bunden poesi och motvilja mot framgång i livet. Karlfeldt satt nämligen som ständig sekreterare i Svenska Akademien från och med 1913. Efter sin död förärades han även det litterära nobelpriset.

Karlfeldt skaldade om ett bondesamhälle vars tusenåriga levnadsförhållanden höll på att trängas bort av den tilltagande industrialiseringen och urbaniseringen, men också om tidlösa och allmänmänskliga ämnen som kärlek och rädsla för åldrandet och döden. Inte minst är Karlfeldt en av våra mest sensuella och erotiska diktare.

Urvalet av dikter är gjort för att spegla både det vekt romantiska och naturlyriska draget hos Karlfeldt som hans burleskt humoristiska och utmanande erotiska ådra. Tanken är att visa att Karlfeldts diktning ingalunda är passé, varken till formen eller innehållet utan snarast högaktuell även för en modern vispublik.

(Ur ”Bekransa mig!” från Vildmarks- och kärleksvisor 1895)